Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Balkankrisen 1876—1878 och 1908—1913
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eigentlich gewesen ist», och Wertheimer har ej heller försett sitt
arbete med någon fabula docet. Vid ett studium af detsamma kan
man ej undgå att frapperas öfver likheten — man vore frestad att
säga identiteten — mellan de problem, med hvilkas lösning Bismarck,
Gortschakov och Andrassy kämpade, och dem som den dag i dag
framställa sig för deras efterträdare. De monumentala betraktelser,
Bismarck i ett par odödliga kapitel i sina Minnen anställt öfver
Rysslands politik och de tyska makternas förhållande till
densamma, äga ännu i allt väsentligt sin giltighet. Mutatis nominibus,
mutatis temporibus, de nobis fabula narratur. Motsättningen
Frankrike—Ryssland och Tyskland—Österrike—Italien synes få något af den
konstanta karaktär, som under tidigare århundraden framträdde i
antagonismen mellan Frankrike och den habsburgska kejsaren. Liksom
det var Tysklands ryggstöd, som under krisen 1876—78 satte
Andrassy i stånd att genomdrifva ockupationen af Bosnien-Herzegovina,
så var det samma makt, som genom sin »Nibelungentreue» 30 år
senare gjorde det möjligt för Aehrenthal att genomföra samma
länders annexion. Och liksom Italien fördes in i tremaktsförbundet
genom Frankrikes tunesiska politik, så är det Frankrikes förstärkta
ställning i Medelhafvet, som i dessa dagar knutit detta förbund
fastare än sedan lång tid tillbaka. Genom det sista årets tilldragelser
på Balkanhalfön ha väl de den rysk-österrikiska spänningen utlösande
faktorerna där undergått väsentliga förändringar. Men ingen
anledning finnes att förmoda, att den ryska politiken i de utvidgade
slaviska staterna där och i den dragningskraft, de utöfva på
Donaumonarkiens sydslaviska befolkning, skall finna sämre stöd för en
aktion mot dubbelmonarkien än den förut haft i Turkiets strider mot sina
kristna undersåtar. Och intet skäl synes heller finnas att antaga, att
så länge den germansk-slaviska folkkampen fortfar att låga i
dubbelmonarkien och panslavismen bibehåller sitt inflytande i Ryssland,
det tyska kejsardömet skall finna anledning att frångå det val, som
beseglades genom 1879 års allians. Svårligen kan man spå det
engelsk-ryska samförståndet någon lång lifslängd; ett och annat tyder
kanske ock därpå, att den tysk-engelska spänningen sett sina bästa
— d. v. s. värsta — dagar, men motsättningen mellan
Frankrike—Ryssland och Tyskland—Österrike synes alltför fast rotad i tingens
egen natur och folkens mest ursprungliga och outroliga instinkter,
för att man ej skulle kunna räkna den, för öfverskådlig tid framåt,
såsom en af de fasta punkterna i den europeiska storpolitiken. För
ett mindre folk, som sträfvar att hålla sig utanför stormakternas
täflingskamp, innebär just den konstanta karaktären i denna motsättning
en trygghet mot öfverraskningar, som är ägnad att underlätta en fast
och följdriktig politik. Och skulle en gång valet mellan germansk
vänskap och slavisk påtvingas oss liksom en mansålder tidigare
Tyskland, lärer knappast kunna tänkas, att det nutida Sveriges
sannskyldiga intresse kan komma att peka i annan riktning än alla vår
historias lärdomar sedan dess gryningstider. Äfven däri ligger en
viss trygghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
