Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - »Heliga grundsatser»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»HELIGA GRUNDSATSER) 87
den berömde engelske statsrättsläraren Dicey för några år
sedan det lärorika förhållandet, att majoriteten af brittiska
öarnas valmän efter allt att döma ogillade både homerule
för Irland och »tariff-reformen», men att eftersom de två
partierna hade hvar sin af dessa frågor på sitt program, så
återstod för det arma »maktägande» folket blott att välja
endera.
Redan folkviljans manifesterande vid valen är sålunda ett
ganska skröpligt underlag för den regering, som vill grunda
sina maktanspråk på folksuveränitetens mandat. Ännu mer
blir detta fallet med det rent parlamentariska underlaget. Att
minoriteten icke kommer att räknas med i folkviljan, är ju
något som icke spelar någon roll för flertalsväldets män. Men
också »flertalets» vilja — för dem som nu anse, att det har
sitt riktiga uttryck i den parlamentariska majoriteten — blir
skäligen skamfilad i den nutida politikens parlamentarism.
I motsats till den klassiska, som numera äfven i sitt
moderland sett sina bästa dagar, har denna nämligen att laborera
med flere partier, och en regering har ej längre uteslutande
sitt eget parti att lita till utan måste taga hjälpen där man
kan fmna den — ett »slag i ansiktet» på all ortodox
parlamentarism. Följden häraf är, att det blir en mycket underlig
och melerad folkvilja, som i sista hand uppbär den politik,
som blir rådande. Det är icke endast i vårt land, som
hoppande parlamentarism, sockerpaliamentarism och andra
blockpolitikens bortbytingar ställt folkviljans exekutorer i en smula
löjlig dager; det är tvärtom så godt som regeln i de länder,
hvilka på sitt styrelsesätt inympat den parlamentariska
dogmen. Det är svårt att inse, att dylika maktinnehafvare skulle
lia någon alldeles särskild folksuveränitetens helgd att åberopa.
Misstämningen mot detta styrelsesätt kommer också till
synes så godt som öfverallt, där man haft någon längre tids
erfarenhet af dess verkningar på det politiska lifvet.
Klagomålen äro i det stora hela hvarandra ganska lika, från
hvilket land de än komma. De permanenta partierna medföra
ett slags klanmoral hos väljarna. När de en gång anslutit
sig till ett parti, stanna de kvar där; partiledarna må husera
hur de vilja, partiets stora massa sviker icke; att någon
lämnar sitt parti och går öfver till ett annat betrakta de
kvarvarande som moraliskt förkastligt, och kritik öfver hvad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
