- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjärde årgången. 1914 /
92

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Militärjuridiska principer i det nya förslaget till revision af krigslagstiftningen. Af Nils Rosenblad - Den disciplinära bestraffnings- och tillrättavisningsrätten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1900-talets första decennium, innan den härskande demokratien
insett, att en disciplinerad armé är en nödvändighet äfven i ett
demokratiskt land.

Det nu utarbetade förslaget till ny krigslagstiftning afser att
af de hittills föreskrifna tillrättavisningsformerna endast
bibehålla den, som går under benämningen permissionsförbud. Detta
innebär således en tillbakagång i riktning mot mera byråkratiska
former till förfång för den individuella strafftillämpningen. Ju
friare händer kompanichefen har i fråga om valet af medel,
desto lättare kan han lämpa sina åtgärder efter olika individer,
och desto humanare kan tillrättavisningen bli; ty står endast en
tillrättavisningsform till buds, måste denna tillgripas, äfven om
förseelsens beskaffenhet skulle medgifvit en lindrigare form. Ett
fel, begånget under en vaktkommendering, kan exempelvis vara
af den beskaffenhet, att det ej behöfver rättas genom ett
permissionsförbud, utan en kommendering på vakt utom tur kan
vara till fyllest. Slarf eller slöhet vid utförandet af ett arbete
kan ofta lämpligen tillrättavisas genom åläggandet af ett extra
arbete o. s. v. Ett annat skäl, som talar för bibehållandet af
flere tillrättavisningsformer, är, att samma straff kan för den
ene vara synnerligen hårdt men för en annan fullkomligt
betydelselöst. Ett permissionsförbud är således för en person,
som sätter stort värde på att under sin fritid få vistas utom
kasernområdet, ett afsevärdt obehag, under det att en annan,
som på veckor eller månader ej brukar lämna detsamma, ej i
något afseende känner sig inskränkt i sin frihet genom detta
slags tillrättavisning.

Den enda verkliga grund, som kan anföras för något
militär-juridiskt så ödesdigert som en inskränkning i
tillrättavisningsrätten, vore, om på senare tider blifvit begångna så svåra
missbruk af densamma, att de berättiga ett allmänt misstroende till
vederbörande befäls vilja och förmåga; men detta kan omöjligt
anses vara förhållandet.

En bestämmelse i det nya förslaget, som visserligen ej
inskränker tillrättavisningsrätten men dock gör dess användande
ur disciplinär synpunkt motbjudande, är bestämmelsen, att den,
som ålägges en tillrättavisning, skall tillfrågas, huruvida han ej
hellre önskar bestraffning, och att saken således hänskjutes till
regementschefen. Ett dylikt ackorderande mellan domare och
anklagad om straffet är en juridisk nyhet af minst sagdt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:20:01 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1914/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free