Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur och om 1913 års historiska publikationer. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 LITTERATUR
utgjorde då en af de viktigaste nyhetskanalerna. Söker någon
besked, huru de hemmavarande fingo krigsskådeplatsens händelser,
hvarom officiella meddelanden kortfattadt upplyste, utlagda, då äro
Hermelins skrifvelser särdeles viktiga; en förkortning eller
sammandragning af dem hade därför på intet vis kunnat anbefallas. Något
mera tveksam blir man kanske inför den brefväxling, som af grefve
C. M. STENBOCK utgifvits under titeln Magnus Stenbock och Eva
Oxenstierna (Del. I, Sthlm 1913, P. A. Norstedt & Söner, kr. 6.—).
De bref mellan Magnus Stenbock och hans maka åren 1686—1702,
hvilka här med synnerlig noggrannhet återgifvits, äro nämligen af
intimaste slag, oftast korta biljetter med utgjutelser för dagen, hvilka
därför oupphörligen måste kompletteras med upplysningarna i
föregående och efterföljande. Blott undantagsvis meddelar Stenbock för
familjekretsens instruktion, hvilket väl egentligen vill säga för
svärfadern, den gamle Bengt Oxenstierna, och äfven då torde
öfverbringan-det snarast skett muntligen. Det kunde därför satts ifråga, om icke
här en berättande framställning varit mera medryckande och i
hufvudsak lika gifvande. Men ändå — den sortens djupt personliga
drag ur en stormans utveckling äro för denna tid hos oss så pass
sällsynta, att utgifvaren förtjänar lifligaste tacksamhet för deras
framdragande.
Väsentligt annorlunda ställer det sig i fråga om det sekel, som
ligger oss närmast. Med tidningspressen har brefvet i dess gamla
gestalt egentligen förlorat sin raison d’étre. Stora nyheter — hvem
skrifver nu för att meddela sådana? De stå ju nästa dag mycket
utförligare i tidningarna. Bäst är kanske att vänta för att efteråt
beriktiga och bringa pressens märkligheter till sina riktiga
proportioner. Men sådant blir kort och knaggligt affärsbref, halft i
telegramstil. Familjebrefvet har förstås alltid sin uppgift, tills telefonsamtalen,
välsignade och — motsatsen, numera mestadels trädt i dess ställe.
Dock, hur många ha under de sista femtio åren haft verklig
själsfrid att skrifva den sortens bref, och huru många att sedan läsa
dem? Folk, som året rundt och dagen lång jäktas af politik, affärer,
social verksamhet, möten och föreningssammankomster, sätter sig
inte om kvällarna ned för att lugnt småprata med papper och bläck
som mellanhand. Det är, som om själfva instrumentet, stålpennan
och kopiebläcket, alldeles saknade den förnäma rö, som flöt fram ur
fädernas hemskurna gåspenna och hemfabricerade svarta bläck.
Emellertid, det stillsamma underhållande familjebrefvet, sådant det
ännu skrefs kring 1800-talets midt, icke heller det är egentligen en
läsning för allmänheten. I fru Anna Hamilton-Geetes Geijersböcker ha
vi haft tillfälle att rikt njuta af det och äfven tröttna vid det. En hel
lång korrespondens af och om hemlif blir lätt just för lång. Några
talande bref som miljöskildring, det är förträffligt, men för hela raden
räcker knappast intresset: tiden är för nära för att genom själfva
sin ton fånga oss, och personligheterna äro till det mesta för små.
Här vore bättre på sin plats något motsvarande den engelska
litteraturens Life and Letters, hvarvid de grundläggande brefven naturligt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
