Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur och om 1913 års historiska publikationer. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 LITTERATUR
saisk karl, som emellanåt kätterskt undrat, om den goda mademoiselle
Fredrika verkligen var af de monumentala mått, som hennes
beund-rarinnor nu söka förläna henne, tycker sig i de där brefven få en rätt
liflig föreställning om den älskvärda samhällsförbättrarinnan, hvars
okritiska optimism förefaller lika gränslös, som hennes bläckhorn var
outtömligt. Må det för öfrigt tillåtas att som ett anspråkslöst bidrag
till Fredrika Bremers bild äfven erinra om det godmodigt hädiska
porträtt, som Gunnar Wennerberg gifvit i sitt bref d. 20 sept. 1849
till små Knösarna.
Bland memoarer är allenast att anteckna fjärde och som det
uppgifves sista delen af FRITZ VON DARDELS Minnen (Sthlm 1913, P. A.
Norstedt & Söner, kr. 5, —). De gälla åren 1871—72, i och för sig
rätt dystra och särskildt dystra för en personlig uppriktig vän till
Karl XV. Redan i föregående del mörknade det fort kring den glade
kungen, här är det förvillelsernas och upplösningens år. Ett varmt
deltagande ville omfatta den brutne monarken, där han, isolerande sig
med ett par sina intimaste vänner, skyndar hemåt för att möta döden
på Sveriges mark, men det hotar ständigt att skingras genom den
obevekliga hågkomsten af lättsinnigt förslösade möjligheter, personliga
och politiska. Med lätt hand rör Dardel vid dessa dystra hågkomster,
vid giftermålsplanen med grefvinnan Krasinska (den exotiske
äfventyraren Demirgians påhitt) eller vid brefepisoden vintern 1871, då
kungens som vanligt mycket oförbehållsamt franskvänliga bref till
general Brincourt, förr hans glade sångarbroder, nu efter Metz fången
hos tyskarna, föll i segrarnas händer. Det berättas — dock icke af
Dardel — att vår minister i Berlin Due fick sitt grannlaga uppdrag
att ställa saken till rätta försvåradt därigenom, att den afskrift af
brefvet, som hemifrån tillställdes honom, var betydligt mildrad i tonen
mot originalet. Sin personliga heder kunde Due vid handskrifternas
pinsamma kollationering rädda genom förklaringen »jag tillåter mig
icke att bryta min konungs enskilda bref», men Sveriges förut
diskrediterade politiska ärlighet var illa blottställd. För resten, Bismarck,
hvilken brukade som en reguljär väg genom brefindiskretioner sprida
politiska nyheter, saknade icke helt fog att anse dessa utgjutelser
ytterst adresserade till sig. Ty hvar i världen får fångnes
korrespondens ske utan öfvervakning? — Som vanligt hos Dardel säger texten
mindre än bilderna. I denna volym är den illustrativa delen
särdeles rik, då utgifvaren ej blott medtagit bilder från de skildrade åren
utan ock en rad delvis förtjusande vackra porträtt från yngre dagar.
Nära till bref och memoarer sluter sig personskildringen. En sådan
af läsvärdt slag är CARL FORSSTRANDS bok Spåkvinnor och trollkarlar
(Sthlm 1913, Hugo Geber, kr. 4, —). Det är några bilder från den
krets af fuskare i magiska konster, som på Gustaf Illis tid så flitigt
utöfvade sina funder bland Stockholmspubliken: den berömda sibyllan
mamsell Arfvidsson, känd ur nästan alla romantiserade tidsskildringar,
skattsökaren och andebesvärj aren Henrik Gustaf Ulfvenklou, som
inga misslyckanden afskräckte att ånyo friskt fördjupa sig i de
öfver-naturliga konsterna — »jag är nu förbannad klook», som han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
