Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bidrag till en Wikner-biografi. Af Ivar Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjort sig möda att fördölja, torde icke längre kunna uppställa anspråk
på den bildade allmänhetens bifall. För en personlighet af Wikners
innerliga, renhetsälskande och sanningstörstande natur torde vår tid
på det hela taget icke kunna ställa sig kall och likgiltig. En filosof,
som i sällspord grad förenade trons och tankens lidelse med
uttryckets klassiskt lugna skönhet — och en sådan filosof var Wikner,
äfven om det sagda innebär en långt ifrån uttömmande, ja, en alltför
svag karaktäristik af hans egendomliga och rika själsutrustning —,
han äger en omistlig rätt äfven till eftervärldens lyssnande beundran.
Inför Wikners lif och gärning äga vi både möjlighet och anledning
att beundra, men vi hysa därjämte ett oafvisligt behof att förstå.
Här bör kanske själfva ordet »förstå» skyddas för ett missförstånd.
Wikners skrifsätt är, trots sitt abstrakta och ibland skolastiskt
spetsfundiga tycke, sällan eller aldrig dunkelt, och vi mena icke, att han,
som älskade tankens och språkets klarhet nästan lika varmt som
väsendets renhet, borde i någon vidare utsträckning göras till föremål
för den filosofiskt historiska exeges, hvilken han själf en gång liknade
vid något så tunt och sterilt som »en beskrifning af huru andra hafva
beskrifvit beskrifningar af resandes resebeskrifningar». Detta gäller
om Wikners vetenskapliga och litterära framträdande. Men ett
område, där han ju omöjligen själf kunnat sörja för att han af
eftervärlden skulle blifva så fullt och djupt förstådd, som önskligt vore,
det är enligt vår mening hans egen personliga utveckling, allra innerst
fattad, den där visserligen kan påräkna vårt intresse både för sin
egen skull och på grund af sitt märkliga sammanhang med
tänkarens filosofiska åsikter.
Det torde vara allmänt kändt, att det delvis själfbiografiska material,
som för ett ingående studium af Wikners andliga utvecklingshistoria
borde utgöra det närmast liggande objektet, är i själfva verket
utomordentligt rikt, och detta redan i närvarande stund, långt innan
förseglingen kan brytas på de Wiknerska dagböckerna i Upsala
universitetsbibliotek. Om förhandenvaron och värdet af det redan nu tillgängliga
materialet är den föreliggande minnesteckningen ett betydande vittnesbörd,
och man kan ytterligare hänvisa till de bref från Wikner och de öfriga
personliga dokument af och om honom, som blifvit publicerade i hans
af Karl Warburg utgifna Vittra skrifter (1888), i samlingen I
mensklighetens lifsfrågor (1889), i L. H. Åbergs skildring af Wikners
lefnad och läror (1889), i L. Dietrichsons En norrmans minnen
från Sverige (1901), i Sigfrid Wieselgrens Vårt Uppsalalif (1907) och
i Lotten Dahlgrens Lyran (1913). För att detta synnerligen intressanta
stoff skall kunna tjäna till att sprida klarare ljus öfver några af de gåtor,
som Wikners utveckling erbjuder för en uppmärksam nutida betraktelse,
härför kräfvas onekligen vissa åtgärder af vetenskapligt ordnande och
tolkande natur. Här bör en modern religionspsykolog finna ett
tacksamt fält för sitt arbete, och här böra äfven i litterärt och
kyrkohistoriskt hänseende många mer eller mindre lönliga inflytelser, många
hittills obeaktade anknytningspunkter vara att upptäcka. Vidare skulle
det kunna framhållas som ett önskemål, därest det icke nästan fölle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
