Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Engelskt och svenskt kungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstitutionella grundval och handlar efter andras råd än sina ministrars» den
därigenom skulle förvandlas till »en tröstlös ruin, som ingen skulle
försöka bygga upp igen» o. s. v.
Gentemot dessa läror och hotelser häfdar Gibson Bowles, att Englands
författning ej känner någon passiv lydnad. »En automatisk minister,
som passivt lyder ett partis möjligtvis egennyttiga bud, en automatisk
konung, som passivt lyder en ministers möjligtvis partisjälfviska råd,
äro lika okända för och lika stridande mot författningen.» Han styrker
därefter dessa satser med en mängd prejudikat ur engelsk statsrätt,
ej minst från drottning Victorias regering, då själfständigt kungligt
ingripande förekom vida oftare än man tror. Palmerstons aflägsnande
1851, Trentaffärens biläggande på prinsen-gemålens råd 1861,
förhindrandet af partitagande för Danmark 1864 äro några få bland de
anförda exemplen, och från statsrättsläraren Chitty citerar författaren
bl. a., att »konungen har rätt till alla sina undersåtars tjänster och
råd». Privy councillors äro t. o. m. edligt förpliktade att gifva dylika
råd och ha därför genom häfd hos suveränen företrädesrätt till
audiens, hvilken ej kan förvägras dem. Behofvet af det kungliga
prerogativet som garanti mot enväldig ministerstyrelse har dessutom
ökats, i den mån underhuset kommit under premiärministerns och
det ledande partikotteriets allt mera oinskränkta kontroll.
Englands författning, skrifver Gibson Bowles, är ett verk af många
sekler. Ingen tidsålder eller regering finnes, som ej därtill bidragit,
och därför kan man ej heller bortse från någon tidsålders eller
någon regerings praxis, om man vill veta, hvari denna författning
består och hvad den är. Man bör lära sig inse, att vi ha ej blott
en minister med stor maktbefogenhet, utan äfven en konung
med stora rättigheter och stora plikter. Konungen kan i de flesta
fall ej handla utan ministerns medverkan, men lika sant är, att
ministern i intet fall kan handla utan konungens medverkan.
Här skall ej diskuteras, hvilka utsikterna kunna vara för den sålunda
påyrkade renässansen af den engelska författningens »hvilande
afsikter» med kungadömet; »årtiondens damm» har ju lagt sig öfver dem.
Men slutorden i Gibson Bowles1 artikel kunna förtjäna anföras just
med hänsyn till det jämställande mellan engelsk och svensk
kungabefogenhet, som på sina håll är modernt. De lyda:
»En konung, upprätthållande sina rättigheter och uppfyllande sina
plikter, är författningens själfva hörnsten. Förnekande af kungadömet
har folket här i landet aldrig velat vara med om. Det skydd
konungadömet är folket skyldigt är dettas medfödda rättighet. Till
konungadömets förnedring skall folket med säkerhet aldrig samtycka. Och om
en dag — då allt annat sviker — det af monarken skulle befinnas
nödigt att träda fram och inför sitt folk förkunna, att han vädjar till
detta folk från en ministers farliga yrkanden eller oförsynta diktamina,
då skall folket helt visst samlas kring honom med den tillit och den
hängifvenhet, som där icke allenast är en läpparnas tjänst utan en
häfdvunnen, hjärtligt uppriktig och lefvande lojalitet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
