Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT TREHUNDRAÅRSMINNE 175
des, och han fick nogsamt erfara att hofrätten icke var honom blid.
Att hofrätten själf kände sin ställning till mannen något skef
framlyser af ingressen till utslaget om jäfvet, där det heter att
»Hofrätten ville sina grunder och skäl, hvar omtränger och äskadt
blifver, framdeles försvara inför K. Maj:t, jå inför hela världen».
Efter denna episod fortgingo sessionerna till och med den
16 juli för att åter begynna d. 8 sept. och fortgå till d. 13
nov. Protokollen för detta hofrättens första år ha icke mycket
gemensamt med ett hofrättsprotokoll från våra dar. Jag tänker
då icke närmast på formen men på innehållet — den
rättsåskådning de afspegla, det rättegångsförfarande de återgifva.
Oftast äro de mycket summariska; i allmänhet gäller detta om
de underställda målen. Men hofrätten upptog ju också
omedelbart många mål; den var forum privilegiatum, och
instansordningen upprätthölls icke strängt. I dylika fall infördes
utförliga referat af hvad parterna muntligt eller skriftligt anfört
och afbörda vittnen berättat. Dessa referat gifva tidsbilder af
stort intresse.
Då alla högmåls- och lifssaker skulle af hofrätten skärskådas,
är det naturligt nog att protokollen innefatta en profkarta på
alla slags svåra förbrytelser och styggelser. En framträdande
plats intaga sedlighetsförbrytelserna: blodskam, hor, tidelag —
man kan hit räkna äfven barnamord. De straffades strängt, efter
våra begrepp grymt; särskildt gäller detta barnamord. Medan
det icke är sällsynt att dråparen fick behålla lifvet, om han förlikte
sig med målsäganden eller att vid hor dödsstraffet på den oskyldiga
makens förbön förvandlades till böter, har jag icke funnit något
fall, då barnamörderskan skonats till lifvet; hon skulle brännas,
och den enda mildring Hofrätten unnade henne var att »förut njuta
yxan». I domarna åberopas lands- och stadslagarne, Gustaf
Vasas och Karl IX:s gårdsrätter, men ofta bestämdes straffet
rent arbiträrt eller förfors efter omständigheterna.
Några exempel:
En fogdekarl dömdes för hor att böta efter Karl IX:s
förordning; och då man »icke kunde komma till fogdekarlens lif, efter
han ogift var, men det eljes väl förnimmes att han är en
hufvudskalk, skall det slås bult uppå hans ben och jern om halsen,
därmed han sedan skall gå år och dag på kronans arbete».
En Svante Stenbocks tjänare hade ihjälslagit en knekt. Han
fick njuta lifvet och förlika sig med målsäganden, »emedan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
