Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Ett nytt arbete om det moderna Ryssland. Af Helge Almquist - Otto Hoetzsch: Russland. Eine Einfuhrung auf Grund seiner Geschichte von 1904 bis 1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 229
också söfvande brus, de parlamentariska skandalernas förmåga att
väcka afsmak och leda, den parlamentariska regikonstens alltför ofta
upprepade teatereffekter?
Den, som intresserar sig för detta problem och andra (kanske
åtskilligt viktigare), som det moderna Rysslands statslif erbjuder, skall
finna många ord till ledning i ett nyligen utkommet tyskt arbete af
den kände författningshistorikern professor Otto Hoetzsch i Berlin,
hvilken särskildt under sin verksamhet vid den kungliga akademin
i Posen kommit den slaviska världen nära Hans bok (Russland.
Eine Einfiihrung auf Grund seiner Geschichte von 1904 bis
1912. Berlin 1913. 10 M.) har en annan karaktär än många andra
västerländska Rysslandsskildringar, ty den söker ingenstädes det
demoniska eller det pittoreska såsom verkningsmedel, den ger inga
sedebilder, inga attentatsskildringar eller konspirationsanekdoter. I
en något tung framställning vill den på historisk grundval gifva
hufvuddragen af Rysslands politiska utveckling under den »konstitutionella»
regimen, med framhäfvande af de politiska problem, som därunder
dukit upp eller tagits i arf från äldre tider. Den halft medgifna
tendensen ligger i att icke tyda allt till det värsta för det officiella
Ryssland, att söka förstå icke blott de liberala strömningarna, utan också
nationalismens och byråkratins sträfvanden; men därmed är icke sagdt,
att man här skulle hafva att göra med något slags förstucken
apologi för tsardömet. Författarens synpunkter hafva vuxit fram på
preussisk grund i anslutning till vissa traditioner från Bismarcks tid,
och från liberalt håll skall man sålunda för enkelhetens skull kunna
beteckna dem som reaktionära. I hvarje fall inbjuda de på många
håll en svensk läsare till motsägelser eller erinringar, och det kan
hafva sin nytta att som parallelltext använda den finske författaren
Adolf Törngrens båda arbeten öfver samma ämne, hvilka förråda
lifligare sympatier för västeuropeisk konstitutionalism (Från våra
dagars Ryssland, Studier under åren 1904-—1907, Stockholm
1911. — Den tredje duman, Stockholm 1912).
Hoetzsch lägger stark vikt vid det nya, som den halfgångna
revolutionen skapade, vid de eftergifter, som den aftvang själfhärskardömet,
och han af böjer termen skenkonstitutionalism, som hans radikale
landsman, den bekante nationalekonomen Max Weber präglat i sina
läsvärda, på osmält material endast alltför rika uppsatser om den
ryska revolutionen (utgifna som bilagor till band 22 och 23 af hans
tidskrift Archiv fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, 1906). Hoetzsch
finner den nya ryska författningen vara af samma typ som den
preussiska, ehuru med en ännu afgjordare öfvervikt för kronan i
förhållande till parlamentet, och han påvisar, att den preussiska
förebilden också i enskildheter gjorde sig gällande vid grundlagarnas
utarbetande före oktrojen 1906. Men hans egen framställning af
dumans på nästan hvarje punkt underminerade befogenheter och af
regeringens framgångsrika expansionssträfvanden ger icke dess mindre
intrycket af skenkonstitutionalism i pregnant mening, och den, som
frågar efter skenets nytta, kan söka svaret på andra håll i Hoetzschs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
