Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Ett nödrop från Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktade socialdemokratiske deputeraden Marcel Sembat. Själfva titeln
på hans artikel — Fin de régime? Et quoi apres? — tolkar i
vältalig pregnans den stämning, hvars tillvaro inom breda lager af det
franska folket ofvan anmärkts.
Sembat börjar med att erinra om att ropet Fin de régime! hördes
från alla håll, när man i deputeradekammaren började röra i
Rochetteaffärens »smutsiga linne». Man var enig om att »detta kan ej gå
längre», men man gjorde sig knappast reda för, hvilken regim —
parlamentarismens, kabinettsväldets eller rent af republikens — man
ville ha slut på, än mindre hvad man önskade sätta i stället.
Undersökningskommissionen i Rochetteaffären hade som bekant konstaterat
»lagstridiga ingrepp af finansvärlden i politiken och liknande ingrepp
af politiken i rättvisans handhafvande». Det senare innebar, betonar
Sembat, egentligen en dubbel skandal, ty en konseljpresidents och
en finansministers ingripande i rättsskipningen för att rädda en
svindlare är visserligen skandalöst, men domarnes läraktighet och
undergifvenhet måste anses vara det i lika hög grad. Och därtill
kommer, att man måste medge, hurusom afslöjandet skedde först då det
kunde gagna en politisk kampanj och endast därföre att det gagnade
den. Den förödmjukande skandalen daterade sig från våren 1911,
men den dåsiga sömnaktigheten skulle ha öfvergått till fullkomlig
glömska, om ej skandalens hufvudperson, Caillaux, råkat komma till
makten för några månader sedan. Att den afslöjades, berodde
främst på den omständigheten, att den foglige generalprokuratorn
Fabre på sistone som chefer för justitieministeriet fått öfver sig i
rask följd några politiska partiledare, som bekrigade hvarandra in
på knifven. Med republiken som statsform har Rochetteskandalen
föga att skaffa; liknande »affärer» förekommo under kejsardömet och
vållade det förakt, hvaraf detta drabbades. Och däraf drar Sembat
följande slutsats: »det är i hufvudet, som Frankrike är sjukt, det är
den politiska världen, som förgiftar landet». Han för emellertid sin
diagnos vidare och kommer då till det resultat, att den »särskilda
sjukdom», hvaraf Frankrikes nuvarande parlamentariska regim lider,
är den, »att den ursinniga kampen mellan ministeriella ’gäng’ år från
år blir mera frenetisk och förbittrad, de parlamentariska sederna
förskämmas ännu snabbare än de judiciella, yrseln, som griper oss,
är så döfvande, att alla skrupler försvinna». Följden däraf blir, att
i politikerns samvete sammansmälta hans egen fåfänga och storhet
med nationens intressen. Författningen och moralen synas bjuda
honom att till hvarje pris behöfva motståndaren makten och själf eröfra
den. Allt kommer att koncentrera sig i ett krig på knifven mellan
två »band af styrande». Stridens hetta målar Sembat sålunda:
Lägg an! Ge fyr! Det gäller mig! Det gäller Frankrike! Allt är tillåtet. —
Du förråder den treåriga värnplikten! — Och du då, du låter våra soldater
dö af dålig behandling! — Hvarför afslutar du inte statslånet? Huru mycket
förtjänar du på det? — Och du då, hvarför gjorde du det? Åh, du tänker
försöka det omigen! — Vänta bara, du förnekar dina egna idéer, du förråder
inkomstskatten! — Hör på, din skurk, här har jag ett bref, som du skrifvit till
ett fruntimmer. Räcker inte det? Se här då, här har jag Fabre-dokumentet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
