Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Rättslösheten i Ryssland. Af P. Olberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I januari 1906 sammanträdde ministerkommittén för
granskning af undantagslagarna. Af särskild vikt voro därvid
uttalanden af P. Durnovo, S. Witte och Lopuchin. Den
förstnämnde hade länge stått vid styret för skyddsmakten och kände
bäst af alla till sakernas verkliga läge. Den andre kunde
intyga regeringens liberala planer, och Lopuchin kunde gifva
värdefulla upplysningar i sin egenskap af chef för
polisdepartementet år 1905 under den revolutionära rörelsens kulmen.
Enligt Durnovos vittnesbörd lämna de allmänna
förordningarna om förstärkt skydd den lokala administrationen tillfälle
till allt slags godtycke. Man kunde efter behof — och ofta
beroende på guvernörens person — göra lifvet outhärdligt för den
lokala befolkningen eller tvärtom lämna den alldeles fri och
oberörd. Men guvernementets allmänna tillstånd förblef sig likt,
oberoende af den ombytliga administrationstaktiken — för
guvernementet var det, med andra ord, från den allmänna
ordningens synpunkt likgiltigt, om pålitliga element utvisades ur
guvernementet eller ej. För landet som helhet voro däremot
utvisningarna icke betydelselösa utan hade tvärtom följder af
alldeles motsatt slag mot det man väntat sig: de visade sig
nämligen utgöra det bästa medlet att införa revolutionär smitta i
dittills obesmittade trakter.
Men utvisningarna hade ringa betydelse i jämförelse med
öfriga skyddsåtgärder, af hvilka främst må nämnas rätt till
husvisitation och arrestering. Det fanns ingen garanti för
personlig säkerhet. Det behöfdes endast ett lettre de cachet, och
hvem som helst kunde blifva arresterad icke endast af en viss
gifven orsak, utan äfven så att orsaken till arresteringen först
»senare klargjordes».
I sin karakteristik utgick Witte från helt andra synpunkter än
hans medarbetare Durnovo och lade i öfrigt hufvudvikten vid
behofvet af positiva åtgärder emot samhällsorganisationens
brister, under betonande af att en dylik politik hittills dels gått
långsammare än framstegsmännen fordrat dels också varit svår
för regeringen att genomföra.
Vi vilja slutligen anföra Lopuchins uppfattning. På tal om
husundersökningar sade han, att i fråga om dessa ett
fullkomligt godtycke till den grad blifvit vana hos polisen, att den
centrala regeringen — ministeriet — icke har makt att kämpa emot
detta godtycke, så mycket mer som den i sin kamp häremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
