Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kan en kristen med godt samvete deltaga i sitt lands försvar? Af August Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 AUGUST JOHANSSON
annat sätt kan finna inre rö och samling för din bön, om du
inte på annat sätt kan skydda dig själf mot frestelsen att tänka
på hvad människor skola säga om din bön, gå då in i din
kammare och stäng dörren om dig, när du vill bedja.
Eller Jesus säger i bergspredikan: »Den, som säger: ’Du dåre’,
han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.» Enligt Luk.
11: 40 kallar han själf fariséerna »I dårar». Är det då möjligt,
att det är själfva användandet af ordet »dåre», som han
förbjuder? Nej, det är det sinne af hat eller förakt eller kanske
helt enkelt tanklöshet, som vanligen ligger bakom detta ord.
Hvad ordet själft angår, så kan det hända, att kärleken måste
ta det i sin tjänst för att försöka tvinga en människa till
Själfkännedom. — Jesus säger i bergspredikan: »Dömen icke!» Men
hvem har dömt strängare än han själf? Det är inte själfva
dömandets handling han förbjuder, utan det är det sinne af
öfversitteri och egenrättfärdighet, som så ofta ligger bakom
dömandet. Dömandet själft står här sorn ett exempel på detta
sinnes yttringar, men det kan också tas i kärlekens tjänst för
att föra en människa till bättring.
På liknande sätt är det nu med orden om att inte göra
motstånd. I Gamla testamentet hette det: »Öga för öga och tand
för tand.» Hämnden betraktas där som någonting naturligt och
rätt. I motsats mot detta vill nu Jesus säga: så fritt från hvarje
känsla af hat och hvarje tanke på hämnd skall ditt sinne vara,
att du kan låta hvarje motstånd fara, att du kan vända andra
kinden till — nämligen om detta är rätta sättet att visa
människokärlek. Men ingalunda är det sagdt, att det alltid är rätta
sättet; det beror på omständigheterna. Vårt lif är en gåfva af
Gud och därmed också en uppgift i Guds tjänst. Kommer
någon och vill ta den gåfvan ifrån mig, vill hindra mig att fylla
min uppgift, är det då så gifvet, att rätta sättet att visa kärlek
mot Gud och medmänniskor är att utan vidare släppa efter och
ge vika? Eller saken kanske blir ännu tydligare, ifall jag tänker
mig, att det inte gäller mitt lif utan någon annans, för hvilken
Gud har gifvit mig ansvar. Låt oss tänka oss det fallet, att
Gud har gifvit mig barn, och att det kommer en våldsverkare
och vill ta deras lif; på hvilketdera sättet visar jag då större
kärlek, genom att låta det ske utan annat motstånd än böner
och förmaningar till våldsverkareii eller genom att sätta mig till
motvärn med de medel jag kan, äfven med risk att i min tur taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
