Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Svensk och skandinavisk utrikespolitik - Svenskt i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 311
som åt alla sidor vårdar vår ställning inom det europeiska
maktsystemet, och som tillika bevarar vår handlingsfrihet, så att alla
möjligheter finnas att i nödens stund rådfråga endast vårt eget sannskyldiga
intresse, däri ligger nu som tillförene den enda verkliga yttre garanti
vi kunna skapa för vårt oberoende och vår trygghet, däri och icke
i allianser med vare sig stora eller små grannmakter.
Det hände såsom bekant för en tid sedan, att en
representant för Upsala studentkår vid en intervju i Helsingfors tog
sig det orådet före att förklara, att han inte begrep, hvarför svenskarne i
Finland icke ville heta finnar; och han drog sig ej ens för att påstå,
att de aldrig skulle kunna ändra uppfattningen i Sverige om sin
egenskap af finnar. Yttrandet blef ju vederbörligen näpst, och man förstår
knappast, huru det kunde fällas. Men det kan ifrågasättas, om ej
just beträffande sin egen nationalitet mången svensk vant sig vid en
ödmjuk undfallenhet, som det ej skulle falla honom in att förutsätta
beträffande andra. Att en polack äfven under rysk spira känner sig
såsom och vill heta polack, att en grek i Turkiet, en bulgar i
Serbien, en magyar eller italienare i Österrike, en sönderjyde i Tyskland
o. s. v. vilja betecknas såsom sådana, icke med en främmande
nationalitets namn, det finner enhvar naturligt; och säkerligen skulle det
icke falla någon svensk in att t. ex. i samband med en polsk
nationalfest kalla de närvarande polackerna för ryssar eller vid en
sönder-jydsk samling benämna sönderjyderna tyskar. Endast i fråga om
svenskar i främmande land har detta varit möjligt.
Det kunde vara en fråga för sig att undersöka, huru det en gång
blef möjligt, men detta skulle föra för långt. En betydande roll
spelade emellertid utan tvifvel den stora omsvängning i vår historia, som
försöktes för hundra år sedan, då blicken skulle vändas från öster till
väster. Att intressena därvid riktades västerut,var visserligen ingen nyhet;
tanken att skapa sig ryggen fri i väster var en gammal svensk tanke
med djupa rötter. Det egenartade i 1812 års politik var däremot,
att ögat åt öster likasom samtidigt skulle slutas till, och detta trots
allt det mäktiga kulturarbete, den svenska nationen där sedan sekler
lagt ner. Så kunde efterhand bli förklarligt, att det funnits svenskar
färdiga att gjuta tårar och blod vid tanken på Sönderjylland och
Polen, men utan klar blick i fråga om betydelsen af den svenska
kulturens ställning i Finland.
Anledningar till bristande insikt härom hafva nog också stundom
funnits i förhållanden öster om Bottniska viken. Den moderna
nationalitetsidéns genombrott skedde i Europa i stort sedt först efter 1809,
och Alexander I hade stor skicklighet att med en viss liberalitet i
styrelsesätt knyta vid sig nyvunna länder; Viborgs läns återförening
med det öfriga Finland var ett bevis därpå bland andra. Alexander II
saknade ej heller förmåga i den vägen; under det polska upproret
återställde han landtdagen i Finland. Så länge på landtdagen det
svenska elementet behärskade två stånd, kunde det, med den
själfständighet landet åtnjöt, också med fog känna sig kraftigt nog att i
Svenskt
i Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
