Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Politiska framtidsperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsvarande de medeltida tempelherrarnes. Tanken är den lika
naturliga som ovanliga, att en stat, som har att fylla socialiststatens
oerhörda uppgifter, kräfver en särskild klass som statsintressets
särskilda bärare; och äfven om Wells — rätt naturligt för öfrigt —
själf i viss mån förkastat sin samurai-plan i senare böcker, finns
hela tankegången kvar t. ex. i »The New Machiavelli». Det är med
andra ord en socialist som talar, men sannerligen icke en
socialdemokrat.
I sin senaste bok har nu Wells riktat sin bittraste kritik emot den
moderna demokratien och visat upp dess oförmåga att ge staten den
organisation som erfordras, om den skall kunna fylla sina väldiga
sociala funktioner; han förebrår med all rätt socialdemokraterna att
fullständigt springa ifrån denna fråga. Han afböjer eftertryckligt att
öfverlämna stora nya områden åt den nuvarande staten, som »icke
ens kan frambringa ett frimärke som sitter fast», och anser att om
representationerna skola förblifva hvad de nu äro, så är enda
möjligheten en upplyst individualism, som på alla sätt begränsar statens
verksamhetsområde. Hans förakt för de nutida parlamenten känner
inga gränser. »Vi ha en lagstiftande församling, som nästan är en
antikvitet.» Alldeles såsom i ett föregående häfte af Sv. T. citerats
från Dicey påpekar också Wells, att folkets majoritet afskyr home
rule — »de barockt klumpiga försök att amputera Irland från brittiska
parlamentets välde, hvilka pågått sedan Mr Gladstone miste sitt
politiska förstånd» — men att dess ännu starkare afsky för tariffreformen
håller liberalerna kvar vid makten. Underhuset består af en samling
advokater — »de minst statsmannamässiga af alla bildade män» —
och öfverhusets nedtryckande är »advokathusets» slutliga triumf; det
politiska lifvets aftagande aktualitet erkännes af alla; yrkespolitikern
saknar allt intresse för sakfrågorna och är blott ett hinder för
lösning af de pressande svåra nutidsuppgifterna. Följden är en hittills
okänd förbittring bland de röstberättigade, trots att dessa enligt den
gängse teorien borde ha möjlighet att vid valurnorna göra sin
mening hörd, äfvensom en häraf förorsakad växande laglöshet i förening
med förakt för statsmaktens auktoritet.
Ett svårare fall af »parlamentsleda» torde knappast kunna uppletas
bland reaktionärer, och man väntar onekligen som slutsats häraf en
synnerligen drastisk uppröjning med det moderna demokratiska
styrelsesättet. Men med uppbådande af de sista resterna af sin eljest
graflagda mekaniska statsåskådning finner Wells med häpnadsväckande
lätthet en räddning ur denna situation, och medlet heter —
proportionalismen. Den är »utbytande af orätt emot rätt»; den »kommer
att revolutionera statsskicket långt mer än en öfvergång från monarki
till republik eller motsatsen någonsin kunde göra». Hur en
representation under den proportionella valmetoden kommer att se ut, kunna
ju vi i Sverige ha intresse af att höra:
Partikandidaten skulle försvinna. Han skulle vara alldeles ur stånd att
besegra någon välkänd och representativ oberoende kandidat, som beslöte att
uppställa sig emot honom. Underhusets typ skulle omedelbart förändras. I stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
