Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Tidningsmän. Af Karl Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 KARL HILDEBRAND
dela sin tidnings uppfattning och som kunna skrifva i
öfverensstämmelse med sin öfvertygelse. Hvad som här sagts om
de ledande tidningsmännen, gäller äfven politiska medarbetare
och kåsörer, hvilka för öfrigt blott kunna finnas i de större
tidningarna.
Tidningspolitikerns ställning till parti, riksdagsgrupp och
regering af samma färg erbjuder flera svåra problem än hvad den
utomstående har en aning om. En politisk tidning har ständigt
kontakt med motståndarna och står ständigt i strid med dem.
Huggen falla ofta så tätt, att tidningens politiska ledare måste
taga på sitt eget ansvar att fatta position; skulle han ha för
regel att hvarje gång rådfråga partiledningen, försutte han lätt
tillfället att parera och snabbt falla ut; han förlorar det rätta
stridshumöret, blir osäker på sig själf och gör sitt parti ej det
riktiga gagnet. Tidningsväsendets egenart nödvändiggör således
för tidningspolitikern att mycket ofta handla på eget ansvar.
En partiledning, som skulle vilja direkt leda de partianslutna
tidningarna medelst förhållningsorder, missuppfattar totalt
pressens verkningssätt och lifsbetingelser samt tillfogar
partitidningarna skada genom att undergräfva allmänhetens förtroende för
tidningarnas själfständighet.
Det riktigaste vore om hvarje större tidning kunde framträda
såsom en utpräglad personlighet. Endast så kan det bli äkta
konsekvens och öfvertygelsens värme i uttalandena. Återigen
kan ett politiskt parti skadas, om tidningarna alldeles draga
isär och uppträda utan intim kontakt med partiledningen.
Faran häraf kan i hög grad undvikas, om tidningspolitiker med
samma grunduppfattning tid efter annan sammanträffa för att
diskutera de aktuella spörsmålen samt om ett förtroendefullt
förhållande råder mellan partiets ledning och åtminstone de
mest framskjutna tidningspolitikerna.
Villkoret för att detta skall kunna realiseras är, att
riksdags-och partipolitikerna betrakta tidningspolitikerna såsom
jämnställda stridsmän i samma stora armé. En politiker, som likväl
aldrig tillhört något partis ledning, uttalade en gång den vackra
satsen, att tidningar äro till för att skälla som bandhundar; om
de gå för långt, så gör det ingenting, eftersom partiet alltid kan
desavouera dem. En dylik uppfattning måste uppröra hvarje
tidningsman med känsla för sitt kall. Satsen är nog enastående
l sjn krass^ formulering,, men jag skulle $ock kupna anfört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
