Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Amerikansk imperialism - Parlamentarisk kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 DAGENS FRÅGOR
kante österrikiske yrkespacifisten Fried, ej alltför tungt. De förmå
ej rubba den slutsats, hvartill Oncken kommit, att de drifvande
krafter, som stå bakom det tjugonde seklets stora makter äro
desamma, som dem Ranke med snillets skarpblick uppdagat, och
desamma i båda hemisfårerna. Mera tviflande kan man måhända ställa
sig inför frågan, huru djupt Oncken pejlat presidenten Wilsons
politiska kynne. Denne med viss rätt såsom teoretisk doktrinär
betraktade statsman har afslöjat sig såsom både viljekraftig och taktiskt
skicklig i en grad, som hans motståndare ej anat, och kan väl äfven
på utrikespolitikens område komma med öfverraskningar, helst om
han lyckas förvärfva sig en skickligare fackminister än den på
amerikansk folkmötesvältalighet något ensidigt inriktade bimetallisten Bryan.
Om Onckens framtidsförutsägelser kan endast framtiden fälla dom:
profetian hör nu en gång till det som endels är. Men knappast
synes skäl finnas att förmoda, att den amerikanska utrikespolitikens
nuvarande ledare skola göra sig urarfva efter imperialismens fäder från
det förra seklets början, en Jefferson och en Monroe, en Glay och
en Calhoun.
Det betydelsefulla ordet »parlamentsleda» har under
de senaste veckorna ett par gånger förts fram under
en pressdiskussion, som rört sig om en del mer eller mindre aktuella
förhållanden inom vår svenska riksdag. Ordet har emellertid
uttalats med all önskvärd försiktighet, och, fastän kritiken i öfrigt i
vissa afseenden varit både närgången och skarp, torde vederbörande
ej ha någon anledning att i denna lilla diskussion se något attentat
mot »riksdagens värdighet». Hvilket förmodligen icke hindrar att
man på vissa håll med oblida ögon ser hvarje försök att bringa dessa
frågor under debatt. Vill man emellertid undvika att
»parlamentsledan» får hemortsrätt i svenskt politiskt lif, så torde man nog göra
klokast i att utan förtrytelse följa pressens försök att väcka till lif
den »själfpröfning», som den svenska riksdagen ej synes vara så värst
hågad att af egen drift inlåta sig på.
Det har icke saknats anledningar att just under innevarande
riksdag fästa uppmärksamheten på en del omständigheter, som röra
arbetet inom den svenska representationen. Det är icke själfva
organisationen af riksdagsarbetet, som man därvid i första hand tänker på,
ehuru gifvetvis mycket kan vara att anmärka mot denna såsom ur
flera afseenden otidsenlig och olämplig. Det är i stället de enskilda
riksdagsmännens insats i representationens arbete, som framkallat den
kritik som här antydts. Det är i detta afseende ett par
omständigheter af mera framträdande karaktär, som ej gärna kunna undgå att
ge anledning till reflektioner, och sådana ha ej saknats. Man har
sålunda pekat på riksdagsmännens bristande närvaro vid mera
hvardagliga och slätstrukna debatter i kamrarna och i all synnerhet vid
voteringarna — ett par mycket typiska fall ha särskildt väckt
uppmärksamhet. Klagomålen öfver mängden och längden af de anföranden,
som hållas öfver snart sagdt hvarje fråga, hur obetydlig den än må
Parlamentarisk
kultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
