Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Parlamentarisk kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara, ha fått ökad styrka på grund af de särskilda omständigheter
som äro förknippade med innevarande riksdag. Dessa klagomål få
ju lätt en anstrykning af fariseism, när de framföras från riksdagshåll,
men att de i och för sig äro berättigade, därom torde många
vittnesbörd kunna presteras. En annan sak, som också kan göras till
föremål för allvarlig anmärkning, är oskicket att i tid och otid begära
votering i sådana fall, där utgången är på förhand absolut gifven.
Det kan naturligtvis vara af ett visst intresse för vederbörande att i
exakta siffror utläsa hvad han anser vara resultatet af sin personliga
insats till förmån för en viss fråga, men denna lilla enskilda
demonstrationsvinning uppväger ej den förlust i tid och den splittring af
arbetskraft, som en dylik paradvotering innebär.
Det obestridligen allvarligaste af de här antydda missförhållandena
är den dåliga lystringen vid voteringarna. Det är ett förhållande som
ej får tolereras, när gång efter annan en mycket betydande procent
af särskildt andra kammarens ledamöter synbarligen utan skäl afhåller
sig från votering. Detta vittnar inte bara om hur bristfällig
partidisciplinen i vissa fall är, den saken behöfver ej ge anledning till
några dystra betraktelser. Det vittnar också om bristande vilja hos
representanterna att fylla ens de enklaste plikter som åligga dem.
Saken behöfver ej närmare utvecklas, dess betydelse och
konsekvenser torde vara själfklara. Det är af största vikt att riksdagens
ledamöter ej lämna anledning till vidare anmärkningar i det afseendet.
Den ohejdade pratsamheten i särskildt andra kammaren har länge
varit föremål för klander och diskussion, men något resultat häraf
kan man näppeligen skönja. I ett land där vältaligheten är en så
sällsynt förekommande blomma som hos oss, bli dessa ändlösa
upprepningar af samma skäl och argument, samma utslitna fraser, i högsta
grad odrägliga och tjäna sannerligen ej till att höja den
parlamentariska nivån ens i den mera okritiska allmänhetens ögon. Man kan
ej underlåta att förvåna sig öfver att partiorganisationerna synas stå
maktlösa när det gäller att hindra de enskilda medlemmarnas
pratsamhet att flöda ut öfver alla bräddar. Saken är naturligtvis
både kinkig och ömtålig. Ett ingripande kan lätt tolkas som ett försök
att beskära riksdagsmännens yttrandefrihet, och det vore ju en
»reaktionär» åtgärd, som synes en demokratisk folkförsamling synnerligen
motbjudande. Men själfva den demokratiska utvecklingen gör så
småningom organisatoriska åtgärder i denna sak absolut nödvändiga. Det
borde vara tydligt att det nuvarande systemet är ett slöseri med tid
och pengar, som ej kan få opåtaldt fortfara.
De anmärkningar som här i ett par punkter riktats mot vår
representation vittna allesamman om en märkbar brist på hvad man
kan kalla »parlamentarisk kultur» hos vår svenska riksdag. Med
parlamentarisk kultur menar man då i första hand ett djupt medvetande
om ansvaret i representantens kall, ett medvetande som bl. a. tar sig
uttryck i ett noggrant iakttagande af vissa oskrifna regler för
parlamentariskt arbete och lif. Den svenska riksdagen har få sådana regler
och detta beror på att medvetandet om hvad som i ett eller annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
