Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Urladdningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den etnografiskt och kulturellt brokiga dubbelmonarkiens
sammanhållning. Österrike kräfde en afsvärjelse ej blott i ord utan äfven i
handling af denna från ryskt håll länge gynnade propaganda, en
förödmjukelse för Serbien, hvilken samtidigt skulle betyda nära nog
nådestöten åt Rysslands traditionella Balkanprestige som de slaviska
brödernas mäktige beskyddare.
Inför ett sådant läge fingo de panslavistiska och (äfven af
ekonomiska skäl) tyskfientliga strömningarna öfvervikt inom tsarens
omgifning. Ryssland ställde sig på Serbiens sida, Tyskland var af
alliansplikt och själfbevarelsedrift anvisadt sin plats som Österrikes
förbundsbroder »i skimrande vapenrustning». Mellan Europas tre
östliga stormakter var därmed kriget oundvikligt.
För Österrike-Ungern var denna strid — åtminstone kände man
det så i Wien och Budapest — ett preventivkrig för att rädda lifvet.
»Man föredrog en ända med förskräckelse framför en förskräckelse
utan ända.» Harmen öfver mordet i Sarajevo stärkte
sammanhållningen mellan de eljest ofta så splittrade nationaliteterna, lojaliteten
mot den åldrige, hårdt profvade monarken verkade i samma riktning,
och därför ville man helst upptaga striden nu i stället för några år
senare, allrahelst som man visste att den då skulle bli oundviklig,
att den egna inre sammanhållningen då kanske skulle vara svagare
och att med säkerhet Rysslands för franska pengar byggda
strategiska uppmarschjärnvägar vid den tiden skulle vara färdiga.
Stormaktskrigets utbredning västerut ligger ej fullt lika klar. Man
känner ju ej vidden af Frankrikes alliansförpliktelser till Ryssland,
men förstår, att de kraftigt understrukits af den på sista tiden allt
intensivare revanschlystnaden. Englands indragande i striden var,
såsom indirekt framgår af sir Edward Greys historiska tal i
underhuset länge förberedt och ingalunda något improviseradt svar
på det tyska åsidosättandet af Belgiens neutralitet, om än denna
rättskränkning i nödvärn för de engelska statsmännen underlättade
det definitiva beslutet och åt kriget inför allmänheten gaf den
moraliska prägel man på Albions ö af gammalt är så angelägen om.
Den faktorn behöfdes ej i yttersta östern, när kejsaren af Japan,
trots att hofsorgen efter hans älskade moder ej var slut, äfven grep
till vapen mot »den pansrade näfvens» folk.
Så ungefär ter sig för betraktaren krigslågans utbredning från land
till land, där den öfverallt påträffat brännbara ämnen i stor
utsträckning och hopade sedan många år tillbaka. Det är rasmotsatser,
hvilka brottats genom sekler, det är också politisk och ekonomisk
rivalitet af jämförelsevis ungt datum; det är sist men icke minst
ett hos ett folk sådant som det franska lättförklarligt
revanche-begär, hvilket styrt den tredje republikens statsmäns tankar till
Petersburg långt före 1891 års allians och sedan hos dem väckt
deras önskan att få denna allians förvandlad från en garanti mot
tysk hegemoni på kontinenten till ett redskap på en gång för
Elsass-Lothringens frigörelse och för panslavismens segrar i sydöstra Europa.
När dessa djupt gående motsatser och stridsanledningar förefunnos,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
