Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gilbert Keith Chesterton. Af Ernst Nathorst-Böös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 ERNST NATHORST-BÖÖS
Allt i naturen synes vara valdt — bladens gröna färg,
himmelens glasblå kupa — men hvem har valt? Hela tillvaron är
lika förbryllande som ett trolleri — men hvar är trollkarlen?
Vi fmna honom ej. Kanske äro vi förvanda vid tillvarons
härlighet, men låt oss slumra till ett tag och fatta fäste i den —
som i ett nytt land — och vi skola skåda undret. Men huru
är det möjligt att tro på en personlig makt bakom tillvarons
kaos, bakom dess hvardagliga enahanda, dess trötta upprepning,
som väl snarast visar hän på mekaniska, själlösa lagar?
Ches-terton svarar: just upprepningen visar, att en kraft,
öfverflödande af lif, står bakom; ty liksom barnen, fyllda af medvetet
lifsbegär, leka dagen lång, kanske Gud aldrig förtröttas, utan
skapar hvarje tusensköna för sig, af ängens tusendet), med
ständigt samma välbehag; kanske han hvar morgon till den
uppgående solen hänryckt ropar: »Än en gång!» och hvarje afton,
då månskäran glimmar vid tallskogens rand, till månen: »Än
en gång!» Han ser sitt verk, och känner, att det är ganska
godt. »Vi hafva syndat och blifvit gamla — vår Fader är yngre
än vi.»
Den rö och mystiska högtid, som här faller öfver
Chester-tons framställning, når sin klimax i de underbara, sällsamma
slutsidorna i The Man who was Thursday. — Förföljande
den mystiske Söndag, traska de sex anarkisterna-detektiverna
fram öfver grönskande ängar, genom blomstrande
hagtornshäc-kar. Slutligen nå de i försommarkvällens milda stillhet fram
till Söndags bostad, inbäddad i ljuflig lummig grönska,
påminnande dem om deras luftiga barndomsvärld. När skymningen
blifvit blå natt, när natten blifvit pärlgrå gryning, när den
bisarra maskeraden slutat, när de sista tonerna förklungit i
fjärran overklighet, och det sista paret dansat bort mellan träden,
och de stilla fråga Söndag, hvem han är, svarar han: »Jag är
Sabbaten; jag är Guds frid.»
Men hvarför sände han, mannen i mörkret, ut människorna
att kämpa och strida? Hvarför strider allting i världen mot
hvart annat? Hvarför måste hvarje skapadt grand i världen
kämpa mot hela världen? Jo, på det att hvar och en, som
lyder lagen, må ernå anarkistens ära och enslighet; på det att
hvar och en, som strider för lugnet och ordningen, må blifva
lika tapper som dynamitarden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
