Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitet och kultur. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONALITET OCH KULTUR 47S
Det är icke frändskapen af det blod, som rinner i
människornas ådror, utan det de tillsammans utgjuta för en gemensam
sak, som knyter dem till hvarandra. Blott det historiskt
upp-lefvade gör ett folkslag till ett folk och ett land till ett
fosterland.
Det sistnämnda ser inan bäst vid en blick på det nuvarande
Belgien. Det är ju ett land af allra nyaste datum — först
från 1830 — sammansatt af vidt skilda folkelement och
uppkommet så att säga slumpvis, genom en tillfällighet. Och ändå
känna de sig som ett folk och offra sig för sitt fosterland.
Hvarför? En belgier har sagt mig det: »Emedan vi kämpade
tillsammans och blödde för hvarandra mot holländarna.»
Med de nordiska länderna är det tvärtom. Att aldrig alla
tre ha kunnat samla sig till en förblifvande riksenhet beror
säkert mindre på deras gamla inbördes fiendskap än på att de
aldrig fingo en gemensam fiende. Hade Kristian IV följt Gustaf
Adolfs enträgna uppmaning att förena sig med honom i
trettioåriga kriget, så hade Danmarks och Nordens historia sett
annorlunda ut. En af vår tids mest utprägladt nationella svenska
historiker har nyligen uttalat, att Sveriges politiska missgrepp
i det nittonde århundradet var, att det icke hjälpte Danmark
1864. »Vi hade< fått stryk förstås — men Norden hade blifvit
en enhet».
Så är det alltså hvarken geografien eller etnografien, utan
historien, som skapar ett fosterland. Icke geografien, ty blott
få länder ha naturliga gränser — må man tänka på, att
Pyreneiska halfön består af två riken — ej heller folkstam och
språk — man tanke härvid på Belgien och Schweiz och på det
faktum, att de flesta stora rikens befolkning rymmer flere
folkslag. Det är genom den historiska upplefvelsen, de komma att
känna sig som en enhet.
Men för att en upplefvelse skall bli historisk, måste den vara
stor nog till att skapa historia. Här ligger fosterlandskärlekens
tröskel; det är denna grad af storhet känslan såväl som
landet skall hafva. Den geografiska storleken är däremot likgiltig.
Det finns mera fosterländskhet i Schweiz än i Österrike.
Att ha en historia är icke blott att ha genomlefvat en
historisk epok; hvad som kräfves är ett förblifvande tillstånd, hvari
det lefves ett historiskt lif. Därigenom blir historien kultur.
Kulturen är köttet på historiens skelett; folkorganismen be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
