Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Statstanke och nationalism - Forum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resp. fäderneslands tryggade existens och framgångsrika utveckling.
Men dylika sträfvanden kunna blott tilläggas en relativ giltighet; de
måste vägas mot andra statsintressen och afpassas efter det politiska
lägets möjligheter. Den statliga samhörigheten måste gå före den
nationella.
Men ur denna sats följer ock, att en stat, som inom sig sluter flere
nationer, måste visa fördragsamhet med de folkspillror, som jämte det
härskande folket tillhöra densamma. En omedelbar tillämpning göres
på den preussiska Ostmarkspolitiken. Och tillika framhålles för
Donaumonarkiens vidkommande nödvändigheten att genom en federativ
organisation bereda de olika folkslagen trefnad inom den nuvarande
ramen och så befordra sammangjutningen till en verklig statsnation.
Särskildt betonas därvid de anspråk, som måste ställas på magyarernas
takt och välvilja gentemot rumäner och sydslaver. För de
mellaneuropeiska stormakternas vidkommande är ett tillbakaträngande af de
nationalistiska lidelserna nödvändigt för uppbyggande af en mur mot
den ryska nationalismen. Och germanerna inom dessa stater måste,
om de vilja behålla sin ledande ställning, ålägga sig själfbehärskning
och unna de andra nationaliteterna all den utveckling, som är
förenlig med de båda kejsarrikenas tillvaro.
Ytterst är det som synes den under århundradens vapenskiften och
fredliga id uppvuxna statssamhörighetens talan Meinecke för, både
mot ett härskande folks hårdhändta sträfvan att med sig sammansmälta
de splittror af andra nationer, som bo under samma statsmakts hägn,
och mot den med oklara rasteorier och ofta mer eller mindre
tvifvelaktiga arkeologiska eller historiska prejudikat arbetande irredenta, för
hvilken »förtryckta bröders» befrielse är statskonstens begynnelse och
ände. Under det bedöfvande vapenlarmet i dessa tider af öfverhettad
nationalism har den tyske häfdaforskarens röst helt säkert svårt att
göra sig hörd. Men när omsider genom strömmar af blod freden
återvunnits, är man — på sina håll åtminstone — måhända mera
villig att lyssna till sådana maningar. Man borde åtminstone vara
det. Ty det lider intet tvifvel, att stormaktskriget närmast framgått
ur öfvermodig magyariseringspolitik i Donaumonarkiens sydliga länder
i växelverkan med öfvermodig rysk panslavism och storserbisk
irredenta. Disce ab uno omnes. För det med blodig möda hopfogade
europeiska statssystemets och därmed fredens bestånd finnes knappast
större fara än ett doktrinärt förverkligande af de ensidiga ras- och
nationalitetsteorier, som med blodig skrift inristats på den nyaste
historiens blad och hvilkas genomförande för åtskilliga nationers
vidkommande ej skulle betyda annat än »rätten att lefva sitt fria
lif» — utanför rättens och civilisationens råmärken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
