Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Lasse Lucidor. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidningen, hvars recension väl är författad af Herman Bjursten ehuru
den ej bär hans vanliga signatur, är äfvenledes mycket erkännsam;
särskildt får Georg Dahlqvist, hvilken spelade hufvudrollen, beröm för
sitt »jämnmått i den tragiska personlighetens återgifvande». — Det är
naturligt att den uppfattning, som sålunda bildades, stödd dels på
Atterboms auktoritet, dels äfven på ett populärt drama, skulle ganska
länge fortfara att äga bestånd. Att Wijkanders skådespel ännu långt
fram i tiden bibehöll sin dragningskraft på publiken kan man för
öfrigt se af att Strindberg, när han år 1869 umgicks med tanken på
att ägna sig åt skådespelaryrket, enligt hvad han själf berättar i
Jäsningstiden ämnat välja Lucidor till en af sina debutroller.
Men den exakta forskningen, som redan förstört så många mer
eller mindre vackra legender på det historiska området, tog sig
omsider det orådet före att syna Lasse Lucidors romantiska
kärlekshistoria en smula i sömmarna, och resultatet blef ungefär sådant som
man kunde vänta sig: det visade sig nämligen, att den Lars
Johansson, som varit ute på äfventyr tillsammans med Magdalena Sjöblad,
var en helt annan person än den celebre poeten, hvilken senare
veterligen aldrig umgåtts med några giftastankar och i hvarje fall icke
ägnat sin dyrkan åt något föremål ur aristokratien. Därmed försvann
en hel del af den nimbus, som omsväfvat Lucidors gestalt; kvar blef
egentligen endast duellen, hvilken i förbigående sagdt icke som den
gamla traditionen sökt göra troligt ägde rum på Munkens källare
utan på ett annat näringsställe, förmodligen af ungefär samma rang
och heder, nämligen källaren Fimmelstången vid Kindstugatan. Men
till ersättning för den förlorade erotiska episoden kom i gengäld en
hel del nytt material, dels en serie rättegångshandlingar belysande
Lucidors roll i en process som en medlem af släkten Gyllenstierna
förde mot honom i anledning af några i en bröllopsdikt
förekommande smädliga uttalanden, dels äfven protokollen vid den rättsliga
undersökningen af hur vid hans död sig tilldragit. Allt detta gaf oss
en helt och hållet ny uppfattning af Lucidor. I stället för den
svärmande och romantiske poet, hvars bild Atterbom tecknat, trädde en
typ ur den svenska stormaktstidens Stockholmslif, en begåfvad,
kvick och slagfärdig vagabond med kavaljersmaner, föga ägnad att
göra sig gällande i det praktiska lifvet dels på grund af sin allmänna
läggning, dels äfven genom sitt okufliga begär efter frihet och
oberoende, gärna nöjd med de knappaste villkor blott ej hans
själfbestämmanderätt blef trädd för nära. Någon sensibel natur torde man dock
näppeligen kunna kalla honom. Efter allt att döma var han icke
den som drog sig undan, när det gällde att göra besked i de glada
lag, som samlades på dåtidens Stockholmskällare. Historikern, som
måste hålla sig till de befintliga dokumenten, kan blott konstatera
hans närvaro på den i det föregående omtalade källaren Fimmelstången
den ödesdigra natten den 12 augusti år 1674; men det torde icke anses
för djärft att uppställa den hypotesen, att åtskilliga andra af
hufvudstadens källare och spiskvarter, såsom Förgylta Lejonet vid Tyska
kyrkan, Tre Kungar vid Benikebrinken eller den af släkten Bellmans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
