Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Folkstämningar om krigets art och orsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där blundar man resolut för tecknen från öster, ungefär som Nelson
riktade tuben framför sitt blinda öga mot reträttsignalen. Som krigets
allt dominerande orsak framställes den preussiska maktlystnaden,
filosofiskt framlagd i Treitschkes och Nietzsches arbeten, populariserad
af general Bernhardi och förkroppsligad i »the Kaiser».
Åsidosättandet af Belgiens i fråga om sin tidigare lojalitet en smula omstridda
neutralitet, när tyskarna behöfde en bred front för inmarschen i
Frankrike, fattas som det afgörande beviset för att Tyskland vill
nedtrampa både folkrätten och de små nationerna. Och detta
resonemang kränges i samband därmed ut och in med det resultat, att
alla Tysklands fiender, främst naturligtvis England själf, framstå i
förklarad dager som folkrättens och de små nationernas osjälfviska
tempelriddare i striden mot den s. k. militarismen, en drake, som
förmenas endast uppehålla sig på tysk mark. Afhugges dess vidriga
hufvud, brännas vapenfabrikerna i Essen och järnverken i Duisburg
till försoningsoffer för de skadade helgonbilderna på Reimskatedralen
och det uppbrända universitetsbiblioteket i Louvain, då skulle enligt
den mest renodlade formen af denna åskådning världen nära nog
vara »frälst och fri», allrahelst om det tyska rikets enhet i samband
därmed krossades genom att Hohenzollrarne finge dela Bourbonernas
öde och de godmodiga sydtyska folken frigjordes från »det
preussiska oket». Storfurst Nikolajs befrielsemanifest till polackerna
anses nämligen vittna om äktheten af de ryska maktägandes vaknande
kärlek till folkfriheten i gränsmarkerna, då ju redan enligt
anarkisten furst Krapotkins af den revolutionära socialisten Burtsev
framburna vittnesbörd demokratien under tsarens hägn nått sin
fulländning i enkammarens och kvinnorösträttens Finland.
I Frankrike råda ungefär enahanda stämningar, dock ytterligare
försatta med den romanska rasens från Cæsarernas tid nedärfda
känsla af kulturell öfverlägsenhet öfver det germanska barbariet, en
känsla, som blifvit under krigets gång ända till öfvermåttan närd
genom hemska (och öfverdrifna) skildringar af de tyska truppernas
tygellösa framfart mot människolif och konstverk. Som krigets
orsak tänker man sig »Guillaume’s> måttlösa maktlystnad, som dess
säkra slutresultat Elsass-Lothringens återeröfring, de slaviska och
sydtyska folkens befrielse från hohenzollernskt och habsburgskt
förtryck samt en europeisk allmän »folkfrihet», hvilken garanteras af
den till evig allians sammansvetsade trippelententens obestridda
hegemoni i det från militarismens mara befriade Europa.
De österrikisk-ungerska stämningarna förete naturligtvis många
beröringspunkter med de tyska. Kriget har dels väckt, dels stärkt en
ny och egenartad riksenhetskänsla bland de flesta af
dubbelmonarkiens många nationer. Man vet och känner, att denna riksenhet
står och faller med centralmakternas vapenlycka, att Ryssland på
grund af panslavismen af gammalt är och måste vara den
österrikisk-ungerska riksenhetens oförsonligaste fiende, och folkharmen riktar
sig därför i dubbelmonarkien lika prononceradt österut som den
numera i Tyskland vänder sig åt väster, mot England.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
