Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - »En gengångare». Genmäle af Alban Keyser och svar af Redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
boken nedsättande orden och fraserna »En gengångare», »metafysik», »icke
mycket djupgående» m. fl. hade påpekat ett enda af de »misstag», som enligt
hans utsago så rikligt förekomma i boken. Just därför att jag känner till det
hufvudsakliga i katedersocialismens eller med ett modernare namn etatismens
läror, som i våra dagar af Yves Guyot m. fl. och särskildt af J. Novicow så
glänsande vederlagts (det finns således en »nyare» litteratur i motsatt riktning,
som dock för anmälaren tyckes vara totalt obekant) samt alla de svenska
nationalekonomernas och de tre politiska partiernas socialistiska tendenser
och deras obekantskap med eller motvilja för individualismen — således just
därför att jag känner den »andliga miljö» af villfarelser och fördomar jag
lefver i — och för att åtminstone för ett fåtal visa ohållbarheten af dessa
etatistiska läror, just därför är denna bok utgifven. Men anmälaren synes betrakta
det som något själfklart, att hvarje författare i dessa ämnen måste, liksom han
själf, bli ett värnlöst offer för tidens härskande idéströmningar.
Alban Keyser.
1) Då uppsatsen i föregående häfte förklarade ett individualistiskt inslag väl
behöfligt på grund af den nuvarande ofantliga öfverskattningen af
statsingripandets betydelse, borde det varit uppenbart att den klena motiveringen för
och utformningen af herr Keysers tendens var hvad som väckte kritik, icke
tendensen i och för sig eller i alla former. »Etatismen» må komma att visa sig
synnerligen ohållbar; det hindrar ej vissa af angreppen att vara än ohållbarare.
2) Herr Keyser beklagar sig öfver, att icke ett enda af misstagen i hans bok
påpekats. I själfva verket påpekades åtskilliga, och ett af dem — behandlingen
af beskattningen — har han ej gjort minsta försök att försvara. Men inom
det särdeles begränsade utrymmets ram står redaktionen gärna till tjänst
med flere. I kap. IV af hans bok förklaras t. ex. tillvaron af jordränta och
kapitalränta som arbetsvinst, i det att den person, som »löper den med en
produktion alltid förbundna risk, också får behålla produktionsvinsten» (sid.
61). Att all ekonomisk teori kräfver helt andra förklaringar, torde vara bekant:
herr Keyser förbiser redan skillnaden mellan företagarens vinst och
ersättningen åt de ägare af jord och kapital, som icke deltaga i produktionen. Strax
efteråt säges (s. 63), att alla människor måste göra »produktionsvinst», om icke
deras arbete skall vara onyttigt eller skadligt för mänskligheten — det förblir
då, under förutsättning att jord- och kapitalränta äro dylika
produktionsvinster, ofattligt,hvarför icke alla arbetare äro rentierer. På sid. 42 skall
bankarbetets natur förklaras; det säges bestå i ett »sönderdelnings- och
hopfogningsarbete»; »en bank tager emot penningar och värdepapper till sådana
belopp, som det konvenerar aflämnaren ..., och lämnar ut däraf jämnt så stor
del eller mängd, som det konvenerar emottagaren.» En bank ägnar sig alltså
tydligen icke åt kreditverksamhet. Flere exempel lära knappast anses
erforderliga; men däremot torde redaktionen vara skyldig Bastiat en afbön för att
utan reservation ha angifvit herr Keyser som hans lärjunge.
3) Satsen om de af förf. uppräknade skriftställarna — »alltså, utom J. B. Say,
ingen af vetenskapens verkliga grundläggare eller banbrytare, men däremot hela
raden förflackade franska popularisatorer» — förlorar intet af sin riktighet
därigenom att namnuppräkningen upptager äfven andra än fransmän, hvilket
gifvetvis nogsamt beaktats. För att taga en analogi: den svenska riksdagen
kan sägas innefatta »hela raden af våra yrkespolitiker», utan att därmed alla
riksdagsmän betecknas som yrkespolitiker.
4) Man behöfver ej sakna subjektiv föreställning om hvad ett lands välfärd
kräfver för att anse att detta ej kan vetenskapligt bevisas. Man kan t. ex.
känna sig lifligt öfvertygad om och villigt offra sitt lif för t. ex. Englands,
Tysklands eller Rysslands seger, utan att därför på vetenskaplig väg vara i stånd
att ådagalägga att eller hvarför mänsklighetens välfärd kräfver den.
5) Förf:s förklaring ofvan af »natur» såsom lif »i öfverensstämmelse med sitt
väsendes natur» synes lida af samma brist som den bekanta definitionen på en
rundbult: en bult som är rund såsom alla andra runda bultar.
Svensk Tidskrifts redaktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
