Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Ett utrikespolitiskt program. Af Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som redan i förordet kräfves, i sig innebär krigets allvarliga
möjlighet, väl också sannolikhet.
Det är alltså ett ärligt ord, ett allvarligt inlägg att tänka öfver, en
patriotiskt menad handling, lyckligtvis ogrumlad af den bottensats af
angifvarskap mot det egna landet, som förgiftat vissa tidigare
uttalanden i samma riktning. Den som anser den af författarne häfdade
uppfattningen oriktig och skadlig har naturligtvis både rätt och plikt
att gendrifva och bekämpa den. Men när vänsterns ledande andar
landet rundt ropa ut den som »brottslig», vittna de blott om sin egen
stendöfhet för den nationella idealitetens toner och om sin till tomma
och egenrättfärdiga dogmer förträade tro på neutraliteten såsom ägande
politiskt och framför allt moraliskt värde i sig själf.
Äfven om man emellertid i det stora hela — detaljanmärkningar
äro i detta sammanhang öfverflödiga — af hjärtat instämmer med
författarne i utgångspunkten, är det därför ej gifvet, att man äfven
kan följa dem till slutsatsen. Mycket kommer naturligtvis därvid an
på, i hvad mån man tror på den skrämmande bilden af Sverige som
kompensationsobjekt vid en tysk-rysk uppgörelse, hvaråt i boken
— tyvärr icke i de lyckligast valda ordalag — tillmätes så stor
vikt. Där är naturligtvis all bevisning omöjlig vare sig för eller
mot, men intet berättigar till att utplocka den faran såsom den
alla andra öfvervägande, och i hvarje fall är det välbehöfligt att inför
den färgstarka målningen af den »passiva» politikens risker fasthålla
i tankarna de svårigheter och faror, som äfven ett ingripande skulle
föra med sig både nu och ej minst för framtiden.
Hufvudinvändningen mot den i arbetet påyrkade aktionslinjen skulle då kunna
så formuleras: till att nå den vinst, som ensam vore värd offren,
räcka näppeligen våra maktmedel, och om vi också nådde den, skulle
vi icke på egen hand kunna behålla den.
Det är betecknande, att man från aktivistiskt håll dock aldrig vågat
säga: vårt verkliga mål måste vara Finlands återbringande under
svenskt välde — icke för vårt nöjes skull, ty det blefve nog måttligt,
icke heller för finländarnes, ty det blefve nog knappast kändt och
än mindre erkändt, utan helt enkelt därför att endast på den vägen
vi skulle kunna på ett effektivt sätt söka fylla vår historiska uppgift att
där trygga en högre ordning och odling. Att det målet ersattes med
allahanda autonomi- och buffert-arrangemang, det vittnar bäst om
insikten, att vi nu icke äro tillräckligt starka att fylla denna vår uppgift.
Det kan först och främst icke förnekas, att den nämnda
skildringen af våra militära resurser, äfven om den ger en tillfredsställande
känsla af afsevärdt stärkt stridsberedskap i jämförelse med för ett år
sedan, dock icke lämnar något betryggande svar på frågan: räcka de för
det ifrågavarande ändamålet? Hattkrig ha vi haft nog af i vår historia.
Såsom goda demokrater lära väl i det sammanhanget författarne medge,
att det folkpsykologiska också hör med till frågan om maktmedlen,
och deras egen framställning visar bäst, hur föga man i det
afseendet äger skäl till optimism — om man också gärna vill hoppas, att
det svenska folket icke mindre än alla andra nationer i den allvarets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
