Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om våra dagars Bulgarien. Af M. Ehrenpreis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM VÅRA DAGARS BULGARIEN 21
poetiske förkunnare — i spetsen för detta nationella uppror.
Med sin brokigt sammanrafsade skara vandrar han i månadtal
genom obanade bergstrakter, från by till by, från hydda till
hydda, uppmuntrande, organiserande och utdelande
instruktioner; dessutom redigerar han på lediga stunder en hektograferad,
revolutionär veckotidning, Svoboda ili smrt (— Frihet eller
död), medförande hela redaktions- och reproduktionsmaterialet,
hvartill äfven hörde handgranater att använda i händelse af
öfverrumpling. Så förbereddes på Macedoniens vildt sköna
bergstoppar de öden, som nu sedan tre år hålla hela Europa i
spänning.
III.
Äfven de ledande personligheterna såg jag — enligt mitt
ofvan skisserade personliga helhetsintryck — öfvervägande med
så att säga macedoniska ögon. Bulgariens ledare voro noga
taget Macedoniens befriare.
Främst af alla tsar Ferdinand, på hvilken besannades de
gamla grekernas ord: Den bäste skall vara konung. Han
hade städse varit en i hög grad smädad och misskänd härskare,
hvars mänskliga och politiska fysionomi ända till
oigenkännlighet vanställdes af »partiernas hat och gunst» — af hat mera
än gunst! Misskännanden och missförstånd omskuggade hans
tron, inträ muros et extra. Nu, då hans mäktiga gestalt har
fått träda fram ur Balkanslottets halfdunkel i världshändelsernas
medelpunkt, är det af vikt att sätta denna stort anlagda
härskarpersonlighet i rätt belysning. Konung Ferdinand är icke den
operettaktige Balkankung bekajad med storhetsvansinne, som
så många (äfven i kabinetten!) föreställde sig. Ej heller är han
»den koburgske ränksmidaren», som den ena dagen ter sig rysk
och den andra österrikisk och på hvilken ingen kan förlita sig.
Och alldeles icke är han den högborna nolla, en uppåtsträfvande
konungadotters mammas gosse, som Clémenceau efter den
olyckliga Bukarestfreden tillät sig att hånfullt beteckna som »triple
imbécile». Nej, han är sannerligen intet af allt detta. Men han
är en alldeles ovanlig kraftmänniska, en järnstark vilja, en
öfverlägsen intelligens och, framför allt, en rakryggad man, som
ingen och intet kan kufva. Jag såg honom i svåra, jå, de svåraste
dagar, jag såg honom i dessa dystra dagar efter den tragiska
Bukarestfreden, då allt syntes ha störtat samman — hvarje gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
