Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bengt Bergs stora Karlsöbok om hafvets fåglar. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 133
att förundras öfver båten. Det är inte för unge eller ägg han är så
ifrig. Har han något borta på ön, så är det ännu för fjärran för
att vara hotadt. Han är vetgirig ändå. Det ligger en gillande
nyfikenhet i hans plirande öga och i den tysta kretsflykt han gör kring
båten. Ty han lämnar dig inte, fastän han första gången sköt långt
förbi af farten. Han stirrade bara så stint med det ena ögat att han
glömde styra. Har han blott hunnit ett par skotthåll ut, så vänder
han. Nu kommer han tillbaka på den andra bogen och tittar med
det andra ögat.»
Jag frågar: Hvilken är den störste humoristen af de två — törden
eller hans skildrare? Kan man egentligen i detta förtrollande
sammanhang skilja på dem alls? Är inte skildraren här lika mycket
törd som törden själf?
Jag citerar vidare om vår vän törden: »—- — och när han
slutligen sett allt hvad han vill och reser–––––-skall du ha en stark
förnimmelse af att ha mött ett nytt och egenartadt väsen ur lifvets
oändliga mångfald — —».
Jag skulle tro att vi i Karlsöarnas skildrare ha mött ett sådant
väsen. Ett väsen, humoristiskt som törden, filosofiskt som gråtruten
och svåråtkomligt som pilgrimsfalken.
Med gråtruten äro vi strax efter några kraftiga vingslag uppe i
Storöns branter. Där har just en kull ejderungar, som genom
bostadsbrist fått se dagens ljus på en högre hylla i berget, trillat utför,
lockad af modern, där hon gungar nedanför i sjöarna. Några af de
små ulliga tingestarna ha kommit lyckligt efter, men en har slagit
sig i stenarna och blifvit där ett tag, kippande efter katastrofen.
Och se: gråtruten, som står alldeles bredvid ungen, nappar den
inte, som hafstruten skulle ha gjort. »Tvärtom kacklade han
för-argadt, som för att uttrycka sitt ogillande af att behandla fågelungar
på det sättet, och sneglade med ett benhvitt öga uppåt klinten för att
se om det törhända skulle komma fler».
Nå, hvilken sympatisk gråtrut är inte också vår fågelbergspredikare
själf i det sammanhanget! Hur många okynnesbössor slår inte hans
penna åt sidan, medan han harmsen ropar ut öfver Måseskärets hällar,
Tåkerns kärrvidder och Karlsöhafvets oändlighet: skam att behandla
fåglar på det sättet!
Och man kan säga om honom som han själf skrifver om silltruten
uppe på Storöns platå, när vandraren trampar fram i närheten af
trutens unge och truten susar ned om öronen på inkräktaren: »Akta
dig, den fågeln höll du på att få i hufvudet!»
Men nästan förvånad sitter man inför denna predikare med
»hafs-trutens våldsamma stämma», när han i en mjuk vändning, full af
poesi, blottar sin ömhet för haren som trycker bland stenarna i
stranden: »Du lille slarf, hvad skall väl din godtrogenhet få för lön,
du som har hela världen till fiende? Skall du falla ihop för ett
hagelskott, du som de andra, därför att du råkar ha ett stycke
ätbart kött i ryggen, eller skall ditt lif släckas i skuggan af
kungsörnens tunga vingslag, när han kommer färdande mot hösten». Lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
