Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bengt Bergs stora Karlsöbok om hafvets fåglar. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
LITTERATUR
litet som vi förut kunde skilja törden och hans skildrare åt kunna vi
här numrera målaren Bruno Liljefors och diktaren Bengt Berg.
När Bengt Berg skrifver om grisslorna, hur de komma surrande
in till sin remna som bin till ett fluster, har han därmed gjort ett
penseldrag likvärdigt med de kända greppen hos vår store djurmålare,
som vågat försöket att återgifva vingslagens rörelse. Men öfver en
målares möjligheter går dock en beskrifning som denna: »Halsarna
äro på grisslors sätt sträckta framåt, som bure de ständigt på en
stor förvåning.»
Af dylika små fullträffar vimlar det i boken, och det är egentligen
ett hopplöst arbete att ur massan leta fram det karakteristiska.
Ty allt i detta sällsynt fullgångna verk är karakteristiskt och skönt
öfver allt beröm.
Jag ville gärna uppehålla mig vid diktarens förhållande till »den
store truten», det är hafstruten med sitt bländhvita bröst, sin
skiffer-svarta rygg och det gula, högkölade näbbet. Enslingen ute på
hällarna i bränningen, den skarpögde äggplundraren, den örnvingbrede
marodören på hafsvågornas slagfält. Ty äfven jag har stått öga mot
öga på en meters håll med den stora måsen, just på gottländska
branter. Men utrymmet för min artikel är begränsadt, och
Karlsö-diktarens slutkapitel om ädelfalken är så vackert, att jag måste stanna
nedanför »ugnen», där bergkammen hänger öfver hafvet. Upp till
den rår inte jag.
»Gå slilla på kammen. Stig ej på den yttersta klippan. Där bruka
hela stycken lossna, och det dröjer länge innan
dånet berättar att de hunnit ned.»
Hur angenämt att bara behöfva citera!
Boken om Stora Karlsö talar ju för sig själf
som lefvande natur. Där ligga de bland
stenarna i stranden, resterna från falkfamiljens
måltider: »En omisskännelig fågelblåfjäder
berättar om blåkråkan, som lyste på Karlsö en
dag och försvann.»
Jag har själf i min gröna ungdom hittat
vingar af blåkråka nere i branterna under
Hoburgens väggar!
»-— tärnan, som inte kunde låta bli falken,
därför att hennes småungar just kommit ut».
Har jag inte själf legat på lur bakom
strandstenarna efter ejdern och så plötsligt sett falken
komma tätt öfver vågtopparna med tärnor
pilande ned på sig och något i klorna! Men detta något var en
tärna!
»Hur fick han bara tag i ängsknarren?» Ängsknarren jå! Den
fick både ädelfalken och dess öfverman tag i, men August Strindberg
betviflade dess existens. Kanske skulle Bengt Berg kunnat öfvertyga
honom om den!
På något ställe i sitt stora verk skrifver författaren till Stora
Pilgrimsfalken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
