Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Parlamentarismen i hårda tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häfder behålla en tryggad plats, äfven om deras minne kanske de
närmaste åren eller årtiondena varit bittert för vida kretsar af vårt
folk.
Det finns emellertid bland de dagarnas händelser vissa scener, som
lättare än de förtjäna glida undan i skuggan. Dit hör den
middagsstund onsdagen den 11 februari, då partiledarne i Andra kammaren
efter åhörande af statsminister Staaffs redogörelse för sina
förhandlingar med konungen och hans meddelande om ministärens afgång
fingo tillfälle att ge sina tankar och känslor luft. Atmosfären var
tung af åska, och från den mäktiga och segervissa vänsterns spetsar
ljungade, med doft muller eller skarpa knallar, hotets blixtar mot
dem som djärfdes rubba partiets cirklar. Herr Daniel Persson vädjade
från bondetågets »ansvarslösa talemän som valt sig själfva» till de
»tusen och åter tusen bönder ute i bygderna, som ännu icke sagt sitt
ord». Branting frammanade ur Preussens historia det ödesdigra
årtalet 1848, och professor Edén efterlyste »de män, som öfvertaga
ansvaret för de nya regeringsgrundsatserna», med den förkrossande
slutklämmen: »Andra kammaren kan icke annat än önska att så snart
som möjligt få se de männen öga mot öga».
»De nya regeringsgrundsatserna» — hvad de inneburo, det belystes
i samma andedrag i ett berömdt manifest, undertecknadt af 40
liberaler ur Första och 96 ur Andra kammaren. Den liberala regeringen,
hette det där, »har afgått för att häfda den ställning, som vårt
statsskick tillerkänner konungens ansvariga rådgifvare och riksdagen, och
som är grundvalen för vår moderna samhällsutveckling. Den har
afgått för att afvärja ett regeringssätt, som Sveriges folk vuxit ifrån
och som icke kan lända till landets lycka». Striden gäller nu, hette
det, »hela det svenska framstegsarbetet», den gäller »en af
grundvalarna för all demokratisk politik, den gäller svenska folkets
själfstyrelse».
Jämnt en vecka efter nyssberörda debatt fick professor Edén sin
önskan uppfylld — han fick se de männen öga mot öga. Det var
nog inte precis de män han tänkt sig, men mötet var från hans sida
inte mera hjärtligt för det. Han gjorde sitt bästa att inpränta i den
nya ledningen, att den aldrig borde kommit till, och det låg ej ringa
hot i hans högtidliga förkunnelse, att »den har trädt in uti ansvaret
för de regeringsmaximer, med hvilka den gamla ministären icke kunde
känna sig tillfredsställd. De män, som nu öfvertagit regeringsansvaret,
ha öfvertagit det på det program för konungens ingripande i
regeringen, som uti de yttranden, jag har nämnt, kommit till synes, och
vi torde väl, antager jag, förr eller senare få tillräckliga tillfällen
att närmare granska, hur långt dessa män ämna gå i utförande af
dessa regeringsgrundsatser».
Två år ha gått sedan dess, och alltjämt har professor Edén
tillfälle att växla ögonkast med »dessa män». Hur skall man då
förklara denna prolongerade existens af denna regering utan
existensberättigande? Sitter den nu på folkflertalets och underhusmajoritetens
fasta grund? Ingalunda. Visserligen uppfyllde vid valen 1914 de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
