Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Parlamentarismen i hårda tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»tusen och åter tusen bönderna», hvilka Dalahöfdingen frambesvor,
på ett för honom något förbluffande sätt hans profetia, att de skulle
tala »ett språk, som kommer att förstås» af både honom och hans
motståndare, »och som vi båda få lof att rätta oss efter».
Visserligen fylkas i denna stund kring det liberala baneret blott 57
andrakammarledamöter i stället för den gamla riksdagens 102. Men tack
vare ententen med socialdemokraternas manstarka skaror råder ju,
efter hvad jämt och ständigt förkunnas, i Andra kammaren en fast
och klar vänstermajoritet.
Och dock sitter »kungaregeringen» kvar. »De nya
regeringsgrundsatserna» gälla alltså alltjämt, det där »programmet för konungens
ingripande i regeringen» har vunnit häfd, »hela det svenska
framstegsarbetet» är afstannadt och »svenska folkets själfstyrelse» har
dukat under! Och dock — denna regering ej blott tolereras af Andra
kammarens majoritet; hvad värre är, socialdemokraternas ledare
varnar i fullt tydliga ord för att sträcka oppositionen så långt, att dess
existens sättes på spel, och det är väl inte utan, att man från den
liberala pressens sida då och då förspörjer ett själfbelåtet
konstaterande, att i visst afseende denna regering just i vänstern har ett
säkrare stöd än från den illasinnade högern med dess mörka planer.
Och då i våras just ett tillfälle var inne för den »granskning», med
hvilken andrakammarliberalernas och konstitutionsutskottets ordförande
hotat, och anmärkning gjordes just i ett mål, där regeringen ansågs
ha trädt riksdagens rätt för nära, var han angelägen att betona, att
detta icke skulle »behöfva betraktas som utgångspunkt för någon
politisk aktion».
Det vore naturligtvis inte resonligt att ens inför dessa kontraster
mellan 1914 års ord och 1915 års gärning låtsa, som om inte
förklaringen vore så enkel och naturlig som helst. Äfven ur vänsterns
egna utgångspunkter är en dylik hållning fullt begriplig, då den
framkallas af fruktan att se den nuvarande visligt milda styrelsen aflöst
af en både utåt och inåt barskare regim, och i den mån den
därjämte uttrycker en själföfvervinnelse beroende på omsorg om landets
inre lugn, är den värd alla svenska medborgares uppriktiga
högaktning.
Men detta får icke hindra, att själfva faktum konstateras. Så
mycket mindre, som man kan vara ganska viss, att de gamla tendenserna
blott äro lagda på is, färdiga att framtagas så snart ögonblicket
befinnes lämpligt. Ett och annat drag från årets remissdebatt vittnar
i sin mån därom. Då en gång det yttre trycket slappnar, då — om
ej förr — äro »borgfredens» dagar till ända, och då lär nog den
gamla, nu nödtorftigt återhållna partikampen blossa upp med stärkt
låga. En vacker dag ha vi kanske åter en manstark och själfsäker
vänstermajoritet dominerande i riksdagen, och då ljuder säkerligen
åter från talarstol och press med samma öfvermod och indignation
som under »genombrottets» korta glansperiod doktrinen om
parlamentarismens oryggliga giltighet i modernt svenskt författningslif.
Det kunde vara frestande att, med särskild tanke på hur vänstern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
