Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Parlamentarismen i hårda tider - Reservbefälsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själf genom deklamationerna från februari 1914 — om delvis af
taktiska skäl, förändrar inte saken — lade striden på de konstitutionella
principernas fält, draga ut konsekvensen ur dess egna utgångspunkter
och påstå, att doktrinen om parlamentarismen som gällande svensk
statsrätt vederlägges redan af »borgfredens» faktum. Men det må
vara nog att konstatera, att i alla händelser det parlamentariska
styrelsesättet under världskrigets hårda påfrestningar visat sig lika litet
oumbärligt i vårt land som i andra, af kriget mera direkt berörda
stater. Den oparlamentariska regeringen intager en ställning, hvars
betydelse af ingen torde bestridas, och riksdagens myndighet lär icke
nämnvärdt ökas af att den i höga toner förkunnas från dess egna bänkar.
Det kan inte hjälpas, att i en tid, då hvarje felgrepp kan medföra de
mest ödesdigra följder, omdöme och kunskap på de många områden,
som träffas af krisen, måste bli faktorer af ökad betydelse vid sidan
af partiernas valmanssiffror och deras proportionella afskuggning i
riksdagen. Tillfredsställelsen däröfver kan icke heller annat än vinna
i djup och utbredning vid betraktandet af de tillställningar, som nu
gång efter annan uppföras i Andra kammaren af den yttersta vänsterns
spektakelmakare, tolererade eller t. o. m. understödda från håll där
man borde kunna vänta bättre.
Det är betecknande, att då statsministern i remissdebatten till svar
på antydningarna om vissa villkor för oppositionens stöd åt
regeringens neutralitetspolitik afgaf sin lugna förklaring, att ett samarbete
svårligen kunde ske, om ej de principer accepterades, som regeringen
omfattat och fortfarande ämnade omfatta, därpå icke följde någon
replik från motsidan. Det torde väl också förhålla sig så, att
oppositionens ledare ha en känsla af, att om »kungaregeringen» skulle
falla, de själfva ej under nuvarande förhållanden skulle äga
tillräcklig, faktisk auktoritet att taga dess tunga börda på sina axlar.
Det är erkännansvärdt både om man inser detta och om man
handlar därefter. Men det kan icke undvikas, att ett politiskt system,
som i staternas stora pröfningstider visar sig ha förlorat sin
tillämplighet eller i hvarje fall sin nödvändighet, får finna sig i att
behandlas såsom något lika relativt som andra trefvande försök att lösa det
konstitutionella statslifvets problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
