Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Trippelalliansens dödskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 157
österrikiska mellanhafvandena under nu pågående krig. Af samma
synpunkter i förening med omsorgen om Italiens ställning i Adriatiska
hafvet förestafvades den nuvarande italienska monarkens giftermål med
en montenegrinsk furstedotter 1896 liksom äfven statusquo-aftalen om
Albanien 1897 och 1900. Den alltmera framträdande upplösningen i det
turkiska väldet liksom Italiens från början på konstlad väg
framkallade men snart lifskraftiga ekonomiska intressen i Balkanländerna
skärpte den italiensk-österrikiska motsättningen på samma gång som
den rysk-österrikiska spänningen. De båda parallella intressena funno
hvarandra, och namnet Racconigi betecknar en italiensk orientering
åt Ryssland till, motsvarande den som tidigare ägt rum åt
västmaktshåll.
De politikens imponderabilia, som folkstämningarna utgöra, kunde
förtjäna sitt eget kapitel. En bekant österrikisk publicist, Leopold
von Chlumecky, har ägnat denna sida af förhållandena en särskild
uppmärksamhet. I en bok med den mycket sägande titeln Die Agonie
des Dreibundes (Leipzig & Wien 1915), egentligen en samling
artiklar, som vid olika tidpunkter varit synliga i Oesterreichische
Rundschau, har han skildrat, hur den sedan den habsburgska hegemoniens
tid i Italien traditionella oviljan mot Österrike målmedvetet
underblåsts och stegrats i vissa utrikespolitiska syftens tjänst. Han
påpekar där, huru den officiellt otaliga gånger aflifvade irredentisrnen
alltjämt fortlefvat, uppmuntrad af personer i den mest ansvariga och
framskjutna ställning, såsom kammarpresidenten Marcora och general
Asinari, och huru den alltid till föremål haft de obefriade bröderna
i Trento och Littorale, men aldrig dem på Malta och i Savoyen och
Nizza; huru den italienska opinionen systematiskt vilseledts beträffande
Donaumonarkiens förhållanden genom tidningarnas understrykningar
och undertryckningar; huru italienska författare såsom Rovetta och
D’Annunzio (i parentes sagdt till härstamningen galizisk jude) genom
sina skådespel II Romanticismo och La näve systematiskt piskat upp
folklidelserna mot Österrike och gifvit färg åt drömmen att göra
Adriatiska hafvet till »mare nostro»; huru allt detta i folkstämningen utrotat
den respekt för bundsförvanten, som kunnat utgöra den bärande
grunden äfven i ett förnuftsäktenskap, och i stället skapat ett
verkligt hat och förakt för Donaumonarkien.
Man kan nu fråga sig, huru vederbörande regeringar ställt sig till
denna utveckling. I Italien har man med medfödd virtuositet
hän-gifvit sig åt den balanseringskonst, som nuvarande ambassadören i
Paris Tittoni i ett tal under sin utrikesministertid angifvit som den
italienska politikens mål: »att upprätthålla och stärka
trippelalliansen, att upprätthålla och stärka vänskapen med England och
Frankrike», en politik som han i samma tal själf förhärligat med de
entusiastiska orden: »Inga förbehåll, inga undermeningar, ingen
tvetydighet, sådana äro kännetecknen på Italiens utrikespolitik.» Den
nyktert tänkande ledningen har icke velat inlåta sig på det i och för sig
vågade företaget att bryta en*gammal förbindelse,som ehuru motbjudande
för känslan kunde i vissa lägen erbjuda trygghet och fördelar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
