Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Trippelalliansens dödskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österrikes statsmän torde i detta fall som i så många andra nöjt
sig med det politiska system, som Bismarck en gång betecknat med
ordet »replâtrage», under det den allmänna meningen, i den mån den
österrikiska pressen nu kan sägas företräda densamma, med strutsen
stuckit hufvudet i busken och öfvervunnit svårigheterna genom att
låtsas icke se dem. Under intrycket af Nigras berömda ord, att
Italien och Österrike endast kunna vara bundsförvanter eller fiender,
har man kanske aldrig räknat med möjligheten af att dessa
egenskaper hos Machiavellis senfödde ättlingar godt kunna förenas, och
i alliansen därför sett ett band på Italien, som i kritiska ögonblick
kunde göra nytta. Obetingadt riktig synes Chlumeckys anmärkning,
att den eftergifvenhet under sura miner, som kännetecknat Österrikes
italienska politik, varit förfelad och bort ersättas af en fast och stram
politik i lena och älskvärda former.
I Berlin har man förmodligen, ehuru man nog icke varit
omedveten om bandets bräcklighet, också i främsta rummet betraktat
trippelalliansen som ett medel att hindra Italien att helt kasta sig i
trippelententens armar. Bülows berömda tour de mots om Italiens
extradanser, som ej få göra den äkta mannen svartsjuk, äro nog, så
lättfärdiga de kunna förefalla, den diplomatiske kåsörens sätt att
beslöja en af honom själf klart uppfattad obehaglig verklighet. Att man
i Tyskland på initieradt håll gjort klart för sig Italiens under ett
stormaktskrig verkligen vanskliga läge med dess öppna kust och enorma
importbehof, framgår t. ex. af den med marinmyndigheterna väl
inarbetade Reventlows bok om Tysklands utrikespolitik under kejsar
Wilhelms regering. Det synes därför föga troligt, att man på ledande
håll i Berlin på allvar räknat med att få Italien med på sin sida i
stormaktskriget. Att man ej förutsåg, att dess tolkning af
förbundsfördraget skulle föra dess arméer mot förbundsbrodern, kan måhända
ej allför mycket klandras, allra helst som man väl räknade med att
Italien skulle inse den fara för dess Medelhafsplaner, som måste
uppstå med ett alltför betydande stärkande af västmakternas ställning.
Vill man vara cynisk, kan man ju säga, att Italiens politik, liksom
den väl på ledande håll ytterst framgått ur en bestämd uppfattning
af de krigförandes chanser, också kommer att vinna sitt
rättfärdigande eller sitt underkännande genom krigets utgång. Ligger
ententen öfver, ja, då har Italien i sämsta fall tillfredsställelsen att ha med
oerhörda offer i blod och penningar förverkligat sitt 1866 oinfriade stolta
ord: »Italia farà da se». Segra åter centralmakternas vapen,
betyder det väl i bästa fall ett skrinläggande af alla drömmar om »mare
nostro» och utvidgning på Balkanhalfön. Om huset Savoyen
öfverlefver en dylik utgång af äfventyret, återstår att se. En optimist
skulle måhända tillägga, att hurudan utgången blir, Italien liksom
andra makter kommer att få känna, att bland världspolitikens
imponderabilia också är att räkna den återverkan en makt utsätter sig för
genom att åsidosätta den bärande grundsatsen i all mellanfolklig
sammanlefnad: pacta sunt servanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
