Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Landstingsmannavalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-Landstings-mannavalen.-]{+Landstings-
mannavalen.+}
DAGENS FRÅGOR
När framtida historieforskare en gång komma att
närmare behandlade frågan, hvad som mest sysselsatte svenska
riksdagspolitici under världskrigsmånaderna februari—mars 1916,
kommer svaret att blifva: »Jo, man stred förtvifladt inbördes om att
välja landstingsmän. Därom trycktes broschyrer i mängd, därom höllos
möten dagligen under flera veckor, stora möten med partiernas främste
talare och små bygdemöten med kringresande bygdetalare, där lades,
kort sagdt, ned ofantligt med både arbete, energi och penningar.»
Frågar man då, om valen alltså hade en sådan oerhörd vikt,
kommer det nog att kunna svaras, att man på förhand kunde beräkna,
att de ej skulle leda till någon afgörande omkastning i vare sig
landstingen eller riksdagens första kammare. Och man skall vidare
säkerligen också kunna enas därom, att det lyckligaste varit, om man
i tid kommit på den tanken att genom en lex in casu uppskjuta hela
valprocessen, alldeles som i Danmark samtidigt en eljest förestående
valstrid till danska riksdagen uppskjutits.
På valens debetsida skall emellertid ej blott komma alt föras det
ganska onödiga slöseriet med arbetskraft, tid och pengar, utan tyvärr
också en annan sak. Det skall sägas, att man utan tvingande
grunder gjorde dem till en inbördes strid i utrikespolitiska frågor och det
under ett världsläge, då minsta eftertanke bort förbjuda detta. Ty
att detta läge för de neutrala staterna alltjämt blir allvarligare, var
för ingen obekant; trodde man ej landets egen konung och ministär,
hade ju grannlandets demokratiske ministerpresident uttalat det. Det
var också för enhvar bekant, att våra egna möjligheter både att
politiskt motstå andras sträfvanden att draga in oss såsom pjäser i deras
utsvältningskrig och att ekonomiskt själfva något så när existera
framför allt måste bero på den kraft, uthållighet och målmedvetenhet, som
vår regering kunde prestera utåt. Under sådana förhållanden var det
mer än en dumhet, det var rent af oförlåtligt mot rikets lifsintressen
att etablera en inrepolitisk strid, hvars enda effekt måste vara att
riktigt eftertryckligt markera vår söndring inför de främmande och
därmed fresta dem till ökade pretentioner. Det var så mycket
oförlåtligare, som agitationstemat från vänsterhåll — ej blott
socialdemokratiskt, utan äfven flerstädes liberalt — ofta utmynnade i
förklaringar, att än motståndarne än regeringen måste misstänkas för att hålla
för strängt på vår rätt och våra intressen, medan däremot på vissa
vänsterhåll man nog vore benägen för uppgörelse på för utlandet (!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
