Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - En modern påfveregering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 233
först med hjälp af eftervärldens pålitligare kunskapskällor och längre
perspektiv till sin verkliga betydelse uppfattas. Den
omfångsrika publicistik, som i modern tid är händelsernas oskiljaktiga
följe-slagarinna, är väl i stort sedt mera ägnad att förvilla än att rättleda.
Gäller det sagda om all samtidshistoria, så gäller det kanske i allra
eminentaste grad om ett af dess viktigaste moment, den romerska
påfvekyrkans. Den romerska kyrkan är vid sidan af det romerska
riket den underbaraste organisation den västerländska kulturvärlden
ännu skådat med en tradition som i obruten rikedom knyter sekel
till sekel, en styrelse som med tålmodig målvetenhet aldrig släpper
ett mål ur sikte, en anpassningsförmåga, som äfven i de
brydsam-maste lägen hittills aldrig svikit. Om kyrkans skepp har därför med
större rätt än om hvarje annan faktor i västerlandets utveckling gällt
den stolta devisen i staden Paris’ vapen: fluctuat nec mergitar. Och
dock, hur svårt att äfven i vår, i telegrafens och tidningarnas, i de
lärda sammelverkens och de universella tidskrifternas tid ens i
hufvuddragen följa utvecklingen af denna i hela den kristna världens
öden så djupt ingripande makt! I de katolska länderna förmår äfven
ett kritiskt öfvadt öga alltför ofta ej att tränga ned till verkligheten
genom den officiella eller officiösa fromhetens Gesta Dei per ecclesiam
eller det af staten knäsatta fritänkeriets förbittrade härskrin mot
den ultramontana hydran. I de »blandade» länderna skymtar
verkligheten endast dunkelt fram ur de kyrkliga eller världsliga
statsskrifternas snirklade vändningar eller i de olika fraktionernas ofta
afsiktligt vaga slagord. Och i de rent protestantiska länderna
inskränker man sig merendels till kraftiga anatemata mot en
motståndare, hvars verkliga svagheter och verkliga styrka äro lika
förborgade.
När efter ett elfvaårigt pontifikat Pius X just under världskrigets
första skräckveckor gick ur tiden, framstod han väl för flertalet
protestanter såsom en välmenande, sederen men mindre lyckligt utrustad
landtpräst, som genom en vansinnig trångsinthet och omedgörlighet,
dels medfödd, dels underblåst af samvetslösa eller odugliga
rådgifvare, dragit olycka öfver kyrkan och gått från nederlag till nederlag
mot den världsliga maktens upplysta och talföra målsmän, bragt
»kyrkans äldsta dotter» hårdt när om lifvet och i de flesta länder
skakat den katolska kyrkan till grundvalarna. För icke länge sedan
har en svensk kyrkohistoriker, professor Hjalmar Holmquist, som
redan tidigare med större kritisk köld men också med större
verkligt intresse än de flesta svenskar följt den moderna katolicismens
utveckling, sökt att i en liten skrift Pius X:s kyrkoregering
1903—1914 klargöra den verkliga innebörden och betydelsen af
denne påfves regemente, att med bortseende från slagord och
frånskiljande af »fables convenues» så långt sig göra låter utreda »wie
es eigentlich gewesen».
Efter en dramatisk skildring af den efter Leo XIII:s död afhållna
konklavens förlopp fastslås till en början, att genom och efter
Vati-kankonsiliet det ultramontana systemet nått en sådan fasthet, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
