Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - En modern påfveregering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 235
På den påfliga utrikespolitikens område har under de senaste
årtiondena det karakteristiska draget varit den allt mera ökade
betydelse, som Österrike samt vissa öfvervägande protestantiska länder
Holland, England, Tyskland och Förenta staterna, fått för
katolicismens och kurians maktställning, liksom ock det tillmötesgående, som
statsledningen i vissa af dessa länder, allramest kanske i Österrike
visat de kyrkliga krafven. Det är knappast någon öfverdrift att säga,
att den moderna papalismen hos Tysklands och Förenta staternas
katolska kretsar äger sitt bästa stöd. Svårigheter och missräkningar
har Rom däremot i rikt mått fått erfara med afseende å sina äldre
döttrar, kyrkorna i de af gammalt katolska Medelhafsländerna allra
mest med afseende å sin äldsta dotter, den franska kyrkan. Här är
icke tillfälle att närmare ingå på den tredje republikens antiklerikala
politik sedan sekelskiftet. Man må emellertid akta sig för att af de
parlamentariska tilldragelserna draga för vidtgående slutsatser. Till
synes har ju den franska statsmakten genom sin skol- och
föreningslagstiftning, genom de diplomatiska förbindelsernas afbrytande 1904
och slutligen genom skilsmässolagen gått från seger till seger och
trott sig ha förverkligat ej så litet af Vivianis stolta löfte att släcka
himmelens stjärnor. Enligt den vedertagna meningen har Pius’ oböjliga
non-possumus-politik genom sin »hufvudlösa halsstarrighet» fört
kyrkan från nederlag till nederlag. I verkligheten torde förhållandena
té sig rätt annorlunda. Den franska lagstiftningen har icke kunnat
genomföras, kyrkan har icke upphört att i kanonisk form existera i
Frankrike. »I denna stund», säger Holmquist, »existerar den
katolska kyrkan i Frankrike trots skilsmässolagen i hela sin kanoniska
organisation och med alla sina gudstjänster som förut, utan att den
ens kunnat aftvingas skatt för kyrkobyggnaderna.» Att den haft
och har stora svårigheter att kämpa med — ekonomiskt tryck,
svårigheter att rekrytera prästerskapet o. s. v. — skall icke förnekas.
Men kyrkans makt öfrer skolorna och därmed öfver ungdomen har
man trots allt icke förmått bryta; dess makt öfver den yngre
generationen torde tvärtom vara i tillväxt och lär väl under kriget
ytterligare ha förstärkts. Och i kampen mellan stat och kyrka i
Frankrike är det numera i stort sedt statsmakten, som befinner sig på
defensiven. Efter allt att döma blir kanske de franska
parlamentariska politikernas erfarenhet af »kulturkampen» ej alltför olik den
som en statsman af helt andra mått och med bättre organiserade
maktmedel några årtionden tidigare fått göra i Tyskland.
Den verkliga bilden af katolska kyrkans utveckling under Pius X
och ställning vid hans frånfälle motsvarar sålunda i mycket ingalunda
den, som återspeglar sig hos den allmänna opinionen och hämtats
från den ledande pressens något slitna klichéer. Det papalistiska
systemets kamp mot den moderna tidens härskande idéer och mot
de till synes så fast sammanfogade moderna nationalstaterna har icke
förlöpt utan svårigheter och förluster, den har frammanat stormar,
som synts hota S. Petri skepp med förlisning. Men med den
utomordentliga skarpblick för massornas psykologi och den underbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
