Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sverige och världskrisen för hundra år sedan och nu. Af Sam. Clason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena för hundra år sedan och förhållandena nu
närliggande och påfallande. Den som har tilldragelserna under det
förra tidsskedet lefvande för sig, finner lätt äfven andra
jämförelsepunkter.
Reflexioner kunde exempelvis göras öfver frågan om
möjligheten för ett land sådant som vårt att under ett världskrig af
den art, som det då och nu pågående, under alla lägen i
längden bevara sin neutralitet. Försöket gjordes som bekant för
hundra år sen till en tid, men öfvergafs både 1805 af
Gustaf IV Adolf och 1812 af kronprins Carl Johan. Det
gjordes tidvis också af andra stater, såsom t. ex. Danmark och
Preussen, men i längden utan framgång. Ämnet är emellertid
kanske för ömtåligt att nu diskutera. Detsamma gäller
måhända också de reflexioner, som kunde göras om det större eller
mindre värdet af grannmakters löften till mindre stater att
respektera deras gränser eller intressen. Att dessa makters egna
intressen i regel få väga tyngre än alla dylika löften, är
emellertid en sanning icke blott ifrån den krisen.
Åtskilligt kunde också vara att säga om huru i följd däraf
en främmande makts angrepp kunde slå ned såsom ett åskslag
på den intet ondt anande och i sina rustningar allt annat än
förberedde. Danmark fick 1807 erfara detta från England,
Sverige 1808 från Ryssland, och (i svenska Pommern) 1812
från Frankrike. Ett och annat kunde ock nämnas om naiva
svenskars fåfänga förhoppningar under världskrisen för hundra
år sen att få sitta i lugn och ro »såsom Europas köpmän», för
att använda en dåtida diplomats spetsiga uttryck, förhoppningar,
som faktiskt blefvo vårt land mycket dyrbara. Från det
diplomatiska området kunde jämväl ytterst otrefliga minnen rullas
upp om främmande gesanters förbindelser med missnöjda och
lättrogna svenskar och om den omätliga skada dessa
förorsakade.
Det starkaste intrycket man får vid en djupare forskning i
Sveriges öden vid 1800-talets början är tyvärr dock knappast
farorna eller svårigheterna utifrån. Det är fastmera den
beklämmande inblicken i den inre tvedräkten och den
olycksaliga roll denna spelade. Olyckorna blefvo så stora, icke
därför att detta på något sätt var oundvikligt, utan därför att de
möttes af söndrade sinnen. Rikets högsta ledning hade den
varmaste vilja att söka afvända dem och värna om rikets lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
