Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kyrkopolitiska riktlinjer. Af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 R. B. WESTMAN
Billing, prof. Rodhe, lic. Manfred Björkquist o. a. Den
historiska anknytningen till Luther betonas här ofta (jämför t. ex.
nyss G. Aulén, Evangelisk kyrklighet, Sveriges Kristliga
Studentrörelses skriftserie, 1916, pris l kr.).
Det är tydligen icke uteslutet, att den teoretiska differensen
mellan den strängare statskyrkliga och den folkkyrkliga
tankegången kan få praktisk betydelse. Enligt den förra skulle ju
kyrkan gå upp i att vara en statsinstitution, och det skulle icke
kunna förekomma någon diskrepans i principer mellan
densamma och staten. I verkligheten är det ju emellertid helt
annorlunda. Det historiska förlopp, som prof. Hjärne i sitt arbete
Stat och kyrka (1912) i monumentala linjer tecknat, röjer med
synnerlig tydlighet kyrkans egenskap af ett samfund med
säreget ursprung och säregen karaktär, som alltid har stått i ett i
viss mån irrationellt förhållande till de borgerliga
samfundsbildningarna; den kan aldrig fullt uppgå i dessa, och försöken
att lösa spänningen bli lokalt och temporärt betingade. Ställd
inför faktiska yttringar af sådan spänning tog Fries ofta till
hjälp en kyrklig ordningsprincip, som var ganska karakteristisk
för honom. Den folkkyrkliga tankegången söker i stället
alltifrån utgångspunkten fasthålla olikheten mellan statens och
kyrkans samfundsart.
Försök att behandla kyrkan som en ren statsinstitution med
bortseende från dess säregna religiösa principer förekomma ju
ej sällan t. ex. i riksdagen. I kyrkomötet kunde man under
debatten om äktenskapslagstiftningen få höra den s. k.
samvetsklausulen bekämpas från regeringsbänken med den motiveringen,
att staten ej finge ha »en sämre moral än kyrkan», då ju denna
är »en del af staten». Annars är det väl ganska klart, att
staten vid sin lagstiftning nöjer sig med en sedlig miniminivå, som
kan upprätthållas genom straffbestämmelser, medan den numera
alls icke inlåter sig på att på samma väg söka främja det högre
religiöst-sedliga ideal, som kyrkans förkunnelse kräfver och som
på nämnda område föreligger uttaladt redan t. ex. i vigselritualet.
Hjärne har i en uppsats Statsreligion och statskyrka
(Sveriges Kristliga Studentrörelses skriftserie, 1913, pris 25 öre)
påpekat, att staten nödvändigt behöfver en viss grupp af religiösa
och moraliska föreställningar såsom grundval för sin lagstiftning,
en »statsreligion»; frågan är då, om denna sammanfaller eller
är förenlig med den ståndpunkt, som företrädes af statskyr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
