Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Henrik Schücks Shakspereverk. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det från tidigare förebilder öfvertagna, att frigöra sig från
allt inflytande från gamla, ofta upprepade omdömen och se
med egna ögon, oförvillade af teoretiskt-estetiska dogmer eller
psykologiska funderingar. För den som hunnit läsa sig mätt
på Shaksperekritikens tallösa hypoteser och tröttna på alla
dess omsvep verkar Schücks arbete som en befrielse. Man
möter här en forskare, som fattat och genomfört sin uppgift
på ett fullt personligt sätt utan att därför glida öfver i lösa
hypoteser eller mer eller mindre romantiska spekulationer.
Individuella olikheter i värdesättningen ha härvidlag mindre
betydelse; det är på metoden som det framför allt kommer an,
och hvar och en, som känner och beundrar det Shakspereska
dramat, skall säkerligen erkänna att Schücks analyser haft
oändligt mycket nytt att lära honom.
Af de stora tragedierna är Schück benägen för att sätta
Macbeth i främsta rummet. Det är klarheten i anläggningen,
karakteristikens obönhörliga, deterministiskt färgade konsekvens
och den storslaget dystra helhetsstämningen som föranledt
honom att beteckna detta verk vid sidan af Julius Caesar som det
mest konstnärliga af alla Shaksperes sorgespel. För Othello
hyser han mindre intresse; analysen är påfallande knapphändig,
och man kan ej undgå att märka, att den personlighet, som
utgör själfva handlingens drifvande kraft, Jago, ej göres till
föremål för någon närmare granskning. Utomordentligt intressant
och lärorik är undersökningen af Hamlet. Schück lägger stor
vikt på att framhålla de olika beståndsdelar, som här förenats:
dels reminiscenserna från det äldre, nu förlorade Hamletdramat,
hvilket Schück i likhet med de flesta andra forskare tillskrifver
Thomas Kyd, dels de talrika allusionerna på aktuella frågor,
som förekomma i dramat. Som en kontrast till dessa heterogena
element ställer han upp själfva Hamletgestalten, hvilken enligt
hans mening är det enda verkligt Shakspereska i hela verket.
Mot alla försök att lägga in någon medveten konstnärlig afsikt
i de för vår uppfattning osammanhängande och barocka
episoderna i Hamlet ställer han sig afvisande; enligt hans åsikt är
verket »en underbar dikt om grubblaren Hamlet, infogad i ett
för öfrigt omöjligt drama». Samma linjer följer han i analysen
af Kung Lear. »Hvad som för en kännare af dramatisk konst»,
säger Hagberg, »torde vara märkvärdigast i Lear är den
mästerliga sammanbindningen af sagan om Lear och hans döttrar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
