Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Machiavelli. Af Erik Falk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 377
sendet hade visat sig odugligt att skapa en ordnad stat, som kunde
bereda undersåtarna trygghet samt öfvertaga de kulturuppgifter, som
kyrkan visade sig ej längre kunna fylla.
Den nya politiken växer under renässanstiden fram som en reaktion
mot den föregående upplösningen. Den bryter enheten i världen. Men
den skapar fast slutna stater, hvilka utrustas med tillräckliga maktmedel
för att kunna hålla sig uppe i den inbördes kampen. Och inom
staterna skapar den en verklig statsmakt, som kan framtvinga lydnad,
åstadkomma ordning och reda. Det är denna nya stat, som sedan blir
den förnämsta kulturbäraren och som fört vår civilisation framåt,
visserligen i söndringens tecken genom att skapa nationella kulturer,*
hvilka likväl samtliga varit medel att föra den allmänna kulluren
framåt.
Under renässanstiden skapades sålunda de organ för utvecklingen,
som sedan varit verksamma, och därför har denna politik varit af
grundläggande betydelse för nya tidens kultur. Men öfvergången
skedde genom användande af äfven de mest förkastliga maktmedel
och utan hänsyn till religion eller sedlighet. Renässansens statskonst
var hednisk, och såsom sådan framträder den äfven hos Machiavelli.
Vi lefva ännu under de politiska förhållanden, som grundlades under
renässanstiden. Vi se samma staternas inbördes strid. Äfven nu gäller
det för hvarje stat att hålla sig uppe i den hänsynslösa kampen mot
medtäflare. Och man kan ej neka för, att de medel, som Machiavelli
rekommenderar, i mycket komma till användning äfven nu. Makt får
ofta gå före rätt i vår tid liksom i gångna tider. Det är därför ej
underligt, att Machiavellis statskonst alltjämt finner beundrare, som
i den se enda vägen till framgång för en stat. En tysk författare
har afslutat en bok om Machiavelli med att hänvisa till Bismarck
såsom hans förnämsta lärjunge.
Det torde äfven finnas många, som anse, att en sådan statskonst
som Machiavellis är oundgängligen nödvändig, att man för all
framtid måste skilja mellan offentlig och privat moral. Man tröstar sig
med att det ej kan vara annorlunda. En genomläsning af Fursten
är ägnad att rycka en upp ur en sådan resignation. Jag tror, att de
flesta nutida människor, som läsa denna bok, känna sig frånstötta,
de reagera instinktlikt mot detta kalla bortseende från moraliska och
ideella synpunkter. Och häri ligger, synes det mig, en uppfattning af
att Machiavalli representerar en statskonst, som det måste vara
mänsklighetens syfte att öfvervinna. Man känner, att den medeltida
uppfattningen, som jag förut sökt i korthet teckna, likväl står på ett
högre plan. Det måste finnas en utveckling till högre former för
den politiska samvaron staterna emellan.
Vår tid genomgås äfven den af två strömningar inom det politiska
lifvet, som man kan beteckna såsom den idealistiska och den
realistiska. Motsättningen är i hufvudsak densamma som mellan
medeltidens uppfattning och renässansens.
Äfven i vår tid framträda kosmopolitiska idéer om mänskligheten
såsom en enhet, såsom ett stort brödraskap, där strid ej bör finnas,
27. Svensk Tidskrift 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
