Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Delcassé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 DAGENS FRÅGOR
synte statsmannen, och de omtalade, för den franska diplomatien
högst besvärliga Matinartiklarna har han synbarligen alldeles glömt
bort. Om Delcassés verksamhet som marinminister uttalar sig Reynald
ytterst erkännsamt, men relativt knapphändigt. Mera vikt lägger han
vid det arbete, som Delcassé utförde under året 1913, då han
företrädde Frankrikes intressen vid det ryska hofvet. Här lyckades han
knyta viktiga förbindelser, jå han fick till och med tillfälle att för
tsaren personligen framlägga den franska regeringens synpunkter,
något som hans företrädare försökt ehuru utan framgång. Då han
lämnade Petersburg, kunde han enligt Reynalds ord göra det i
medvetande om att hafva fullgjort den uppgift, för hvars skull han blifvit
ditsänd.
Då världskriget brutit ut och Frankrike bytte ministär, blef
Delcassé den som fick på sin lott att öfvertaga den yttre politiken.
Uppgiften var svår, men åtminstone till en början syntes det, som
om hans arbete skulle krönas med stor framgång. Sin största triumf
firade han, då han lyckades att drifva Italien in i kriget på ententens
sida. Den allmänna meningen i Frankrike tillskref honom med
fullständig enstämmighet denna framgång, och Reynald anser att man
härvidlag bedömt förhållandena riktigt. Men därmed var det också
slut med Delcassés diplomatiska segrar. Hans försök att hos
Balkan-länderna skaffa gehör för ententens politiska budskap strandade som
bekant helt och hållet. Enligt Reynalds uppgift sökte han vinna sitt
mål genom att föreslå Rumänien, Serbien och Grekland att genom
landafträdelser och gränsregleringar tillfredsställa Bulgariens fordringar
och därigenom möjliggöra det gamla Balkanförbundets
återupprättande. Men hvarken i Bukarest, Belgrad eller Aten var man benägen
att lyssna till dylika förslag, och Reynald medger själf, att de bära
prägel af en väl naiv idealism, fastän man enligt hans mening ej kan
underlåta att erkänna deras »caractére de générosité et de droiture».
Allt nog, hela Delcassés politik led skeppsbrott. Till detta olyckliga
resultat medverkade emellertid med all säkerhet äfven den starka
divergensen mellan de olika ententemakternas synpunkter på
Balkan-problemet. Om detta har Reynald en del ganska intressanta
uttalanden, bakom hvilkas förbindliga form man spårar en ganska kärf och
obehaglig verklighet. Både mot Ryssland och England riktar han en
direkt förebråelse för bristande politisk blick, och hvad den förra
makten beträffar, klagar han öppet öfver dess kraf att på grund af
sina föregifna geografiska och historiska förtsättningar spela första
stämman i ententemakternas orientaliska konsert. Att dessa
förhållanden beredt Delcassé stora svårigheter och i sin mån bidragit till hans
afgång är gifvet. Den slutliga anledningen blef expeditionen till
Salo-niki. Delcassé, hvilkens hälsa länge varit vacklande, låg sjuk, då han
fick kännedom om en ministeriell deklaration i denna fråga, som
publicerats utan hans hörande och hvars innehåll han icke kunde
gilla. Detta förfarande ansåg han vara af den art, att det endast
återstod honom att demissionera. Hans afgång, som man i Frankrike
tog med anmärkningsvärd! lugn, nästan med kyla, framkallade åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
