Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Delcassé - Den heliga alliansen och den eviga freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 393
skilliga funderingar inom den europeiska pressen; ännu torde det väl
vara för tidigt att döma om de för honom bestämmande orsakerna,
men så mycket torde man kunna sluta af Reynalds uttalanden, att
han ansett olämpligt att börja något nytt Balkanäfventyr, innan man
utplånat de olyckliga minnena från expeditionen mot Dardanellerna.
För närvarande vill det synas, som om hans politiska bana vore
afslutad, men framtiden kan bära många öfverraskningar i sitt sköte,
och det skulle icke väcka någon förvåning, om han vid ett eventuellt
franskt ministerskifte finge än en gång flytta in i
utrikesministerpalatset vid Quai d’Orsay,
Gifvetvis är det knappast möjligt att ännu fälla något totalomdöme
om Delcassé, vare sig det gäller hans personlighet eller hans
stats-mannagärning. I Frankrike är man efter hvad det vill synas ej
benägen för att gifva honom något särdeles godt betyg; betecknande är, att
Maximilian Härden i Zukunft vid hans afgång yttrade sig om honom
i mera erkännsam ton än exempelvis Revue des deux niondes och Le
Gorrespondent. Redan nu synes det emellertid stå klart, att hans
förnämsta svaghet varit en öfverdrifven tro på intrigernas och de
sekreta öfverenskommelsernas betydelse. Det gäller om honom hvad
Levertin yttrat om en af hans landsmän, som dock var af betydligt
större dimensioner, nämligen Karl Johan: han hyste fransmannens
inbitna tro, att intrigen är en lika nödvändig rörelsenerv i tillvaron
som i en komedi. Att många af hans politiska uppslag burit prägel af
både snille och djärf het, kanske mera af det senare, kan väl knappast
förnekas. Men om hans statsmannagärning i dess helhet — hans
»politiska franctireursystem*, för att citera Schiemann — varit till
lycka för Frankrike, därom torde säkerligen framtidens
historieforskare komma att hysa delade meningar.
Den heliga alliansen har i den närmast
följande tidens häfdateckning, och det icke blott
i den af de framb^tande liberala idéerna präglade fått det allra
sämsta eftermäle såsom en konspiration af despoter mot friheten
i Europa, och med ett måttlöst öfverskattande af dess betydelse har
den fått ge namn åt den reaktionsepok, som följde på den europeiska
krisen under revolutionen och Napoleon. De statsmän, som voro
bärare af den politik, vid hvilken dess namn knutits, framför allt
Metternich och Gastlereagh, ha också länge fått tillhöra historiens
strykklass. Den förre har för den allmänna uppfattningen framstått
såsom en frivol och njutningslysten diplomat, som utan egna politiska
tankar gjort till sin uppgift att motarbeta alla frihets- och
nationa-litetssträfvanden i både den nya och den gamla världen. Castlereagh
har af den whiggistiska häfdateckningen i sitt fädernesland skildrats
såsom en obegåfvad reaktionär, klen diplomat och omöjlig talare,
hvilken handlöst lånat sig till alla den kontinentala reaktionens svarta
gärningar. Och mot denna mörka bakgrund har så Canning, en
lysande bel-esprit och medryckande talare såväl som en skicklig utrikes-
28. Svensk Tidskrift 1916.
Den heliga alliansen
och den eviga freden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
