Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5
- Dagens frågor
- Den heliga alliansen och den eviga freden
- De allierade och Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med hvilka svårigheter nationalitetsfrågornas lösning på ett för
freden någorlunda betryggande sätt är förenad, därom kan man
öfvertyga sig genom ett eftertänksamt studium af den genomgripande
nyuppdelning af Europas karta efter nationalitetsgrundsatsen, som med
en radikal engelsk fredsväns etiska allvar och på grundval af
omfattande studier göres i Arnold Toynbees bok Nationality and the
War. Utan att vilja spela profet torde man utan risk kunna
återupprepa Rousseaus ord om St. Pierres fredsprojekt, hvarmed Alison Phillips
slutar sina betraktelser om de moderna planerna på en
världskonfederation, nämligen att man kan »beundra en så vacker plan och ändå
låta trösta sig öfver att ej få se den förverkligad, enär detta endast kan
ske genom våldsamma och för mänskligheten fruktansvärda medel».
De allierade och Grekland.
Greklands behandling från de allierades sida sedan
trupplandsättningen i Saloniki utgör för alla
neutrala — vid sidan af Belgiens öde — ett af de lärorikaste exemplen
på de vådor de ha att vänta af den stormaktspolitik, hvilken vid
behandling af dem berörande frågor, för att begagna ett uttryck af den
engelske publicisten Lucien Wolf om »den nordiska frågan» 1907,
tager hänsyn »icke till de små staternas farhågor, utan till de storas
intressen». Traktater bli då i kritiska ögonblick »papperslappar», som
ignoreras, för så vida de ej kunna anlitas som utgångspunkter för
vederbörande stormakts inblandningskraf. Traktaterna om Belgiens
och Korfus permanenta neutralitet äro exempel på den ena
metoden, pressandet af den grekisk-serbiska defensivförbundstraktaten
till »rättsgrundval» för Salonikis besättande och hvad därpå följde
illustrera den andra taktiken. Hvilkendera som kommer till
användning, beror väl ytterst på omständigheterna, men i båda fallen sättes
faktiskt »rätten i spjutstångs ända», d. v. s. det militära läget
bestämmer behandlingen af den neutrala staten. Det blir då närmast
en formsak, om neutralitetskränkningen erkännes såsom en orätt att
framdeles godtgöras, såsom Bethmann-Hollweg yttrade i fråga om
Belgien, eller om den bemantlas med humanitetsfraser, såsom skedde, då
de allierade besatte Korfu. Frågan är, om icke bemantlings- och
själfrättfärdighetsmetoden hos rättframma iakttagare framkallar den
större antipatien.
När ententemakterna började sin invasion i Serbien i höstas, ansåg
de allierades krigsledning sig behöfva Salonikiområdet som bas till
en början för en hjälpexpedition och sedermera för framtida
offensivföretag i Orienten. Man lyckades förmå dåvarande grekiske
konseljpresidenten Venizelos att med åberopande af ett för helt andra
eventualiteter afslutadt och af båda parterna vid upprepade tillfällen
af större eller mindre nödtvång brutet grekisk-serbiskt
defensivförbund framkasta förslaget om att de allierade skulle åtaga sig de
prestationer, som enligt fördraget ålåge Serbien, men ej kunde
fullgöras af detta hårdt beträngda rike. Outredt är ännu, om
Venizelos hade författningsenlig rätt att framställa detta förslag i Greklands
namn, och det är möjligt, att han därvid trädde både konungens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:21:17 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1916/0405.html
