Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Socialdemokratisk litteraturkritik. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 443
Helt öppenhjärtigt erkänner författaren i sitt företal, att hans bok
endast består af tillfälliga uppsatser, skrifna för omedelbart
offentliggörande och på grund däraf helt naturligt präglade af en viss
journalistisk flyktighet. Men från läsarens synpunkt är detta knappast
att beteckna som ett fel. De flesta af uppsatserna äro, som bokens
titel alldeles riktigt angifver, polemiska inlägg antingen för eller emot,
och den oretoucherade formen gör att läsaren direkt känner sig
insatt i den stämning, som gifvit dem sitt upphof. Särskildt märker man
detta på de ställen, där författaren gifvit efter för sin benägenhet att
lägga in medveten tendens i vändningar och uttryck, hvilka säkerligen
af vederbörande nedskrifvits utan en tanke på något dylikt. Endast ett
litet fåtal af dem, som med glädje och beundran läst Karlfeldts
präktiga dikt Värdshuset torde i likhet med d:r Hedén i dess strofer
ha funnit något som erinrar om »en lämplig och tidsenlig
nykterhetspredikan»; och då d:r Hedén på ett annat ställe med skönjbar
belåtenhet konstaterar, att Frödings framtidsideal är »rent och klart
anarkistiskt», gör han sig skyldig till ett direkt missgrepp, närmast
beroende därpå att han använder termen anarkistisk i alldeles oriktig
bemärkelse. Det är sant, att Fröding så till vida var anarkist, att
han i sia drömda framtidsstat icke ville lägga något som helst
hinder i vägen för personlighetens fria utveckling; men hela hans
sociala framtidsideal låg så fullständigt bortom verklighetens gränser,
att man ej kan karakterisera det genom uttryck hämtade från våra
dagars sociala terminologi, och med den faktiskt existerande
anarkistiska åskådningen hade Fröding intet gemensamt. Likaledes torde
det vara ganska oberättigadt att förklara det bristande intresset för
Ola Hanssons poesi beroende vare sig af hans radikalism eller af
det anfall, som han, i den själfbiografiska romanen Resan hem, för
tjugu år sedan riktade mot den Levertinska kretsen i Stockholm.
Detta för öfrigt sällsynt klumpiga och ignobla anfall är numera så
bortglömdt, att det säkerligen ej har någon del i att — för att citera
författarens eget uttryck —- »borgarklassen förnekar Ola Hansson en
förtjänt hyllning». Men Ola Hanssons hela diktning, framför allt
hans svaga prosaböcker, är onekligen redan mycket förbleknad. Af
hans lyrik minns man ännu en eller annan känslig och fin
landskapsdikt, men äfven som lyriker var han för märglös och för tunn för
att kunna trotsa tiden. Att d:r Hedén ägnar honom en så liflig
uppskattning beror måhända ytterst därpå, att han i en undangömd vrå
af sitt radikala hjärta döljer en fond af känslor, som egentligen bättre
skulle anstå en fullblodsromantiker än en agitator, härdad och pröfvad
i våra dagars bittra politiska fejder. Man må härvid ej förgäta, att
d:r Hedén på sin tid var en af dem, som drogo i härnad för den
nu i total och hopplös glömska försjunkne poeten Ivar Conradson;
i Ord och Bild för år 1908 finner den minnesgode läsaren, att d:r
Hedén med värme och beundran presenterar dennes högst märkliga
och underbara diktsamling Hjärtats frid den blödande för tidskriftens
publik. Här är det romantikern Hedén, som för ordet; den radikale
politikern kommer endast fram i en liten detalj. Det är nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
