Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Socialdemokratisk litteraturkritik. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 445
Emellertid bör det pointeras, att d:r Hedén har alldeles för godt
omdöme för att i likhet med de verkligt Strindbergstroende svälja
allt, hvad mästaren producerat. Han kritiserar den Strindbergska
dramatikens barocka historiska missgrepp, betecknar hans skämt som
direkt förfeladt och gör ej ens ett försök att dölja sin
uppfattning af Blå bokens karaktär. Artiklarna från Strindbergsstriden äro
i hög grad ensidiga och starkt politiskt färgade men inrymma riktiga
iakttagelser och äro anmärkningsvärdt fria från den hätskhet, som
eljest kom till synes i de flesta inläggen i denna diskussion. Äfven
de ord, som han nedskref vid Strindbergs död, förtjäna att
framhållas som både innehållsrika och kloka. Vill man se till
kärnpunkten är det säkerligen den aktuellt polemiska tendensen hos
Strindberg, som framkallat d:r Hedéns beundran. Man kan sluta sig
till detta på grund af de för öfrigt ganska välbefogade ord, hvarmed
han afslutar sin uppsats om Heidenstams insats i den stora
Strindbergsfejden år 1910: »Det är orätt att af en skald fordra politisk
partifärg eller ens politiskt intresse, om hans lynne har andra böjelser. Än
oriktigare är att göra en viss, en radikal partifärg till villkor för att en
skald skall minnas och uppskattas. Men det är icke ett partikraf utan
ett faktum att litteraturens utveckling och samhällslifvets hänga nära
samman. En skald som bryter med den senare skadar därför alltid sig
själf. Om därtill utvecklingsriktningen på djupet uppbäres af ett rättskraf,
ett kraf på bröd och frihet åt alla, då afskär den skald, som tager
ställning däremot, sitt lif och sin konst från några af deras bästa
förnyelsekällor». Här ligger en af hufvudpunkterna i d:r Hedéns
konstnärliga uppfattning. Man kan med skäl anse, att hans teori
binder diktningen och den aktuella politiken litet för nära
tillsamman, men man kan ej förneka, att den rymmer en god del sanning.
Med utgångspunkt från denna åskådning är det lätt att förstå, att
d:r Hedén skall ställa sig relativt afvisande mot den starkt estetiskt
anlagde och föga socialt intresserade Levertin — ehuru han lojalt
erkänner, att han dock ägde ytterst betydande förtjänster — under
det att han däremot med klart uttalad beundran skrifver om Per
Hallström, trots det att denne i politiskt hänseende intager en
ståndpunkt diametralt motsatt hans egen. För att karakterisera allvaret
och intensiteten i Per Hallströms författarskap finner han både kloka
och träffande uttryck. Här liksom på flera andra håll i hans
litterära kritik möter man en redbarhet, som ej kan undgå att verka
sympatisk. På sina ställen ha, som i det föregående blifvit
framhållet, partisynpunkterna tagit herraväldet i något för hög grad, och
någon gång synes han i sin ifver att söka tillfälle till polemik vare
sig pro eller contra ägna sin uppmärksamhet åt väl obetydliga
föremål, men som helhet betraktad är hans kritik ganska lärorik; och
äfven på de håll, där man ej delar hans principiella uppfattning,
har man anledning att med intresse motse den nya samling af
kritiska studier, som han enligt hvad det meddelas i företalet till
föreliggande arbete är sysselsatt med att utarbeta.
O. Wieselgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
