Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Furst Bülow om »krigsmålen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
462 DAGENS FRÅGOR
namn i samband med oppositionen mot den nuvarande rikskanslern^
och det har talats om en regimförändring, hvarigenom den nu
67-årige Bulow ännu en gång skulle taga ledningen och ansvaret för
Tysklands politik. Eduard Bernstein har i en uppmärksammad artikel
i Vorwärts — med den betecknande rubriken Bulow und Bethmann —
låtit förstå, att han icke anser detta tal alldeles gripet ur luften, men
samtidigt i skarpa ord sagt ifrån, att en sådan förändring i innevarande
stund icke skulle hälsas med tillfredsställelse bland de breda lagren
af Tysklands folk. Vi älska icke Bethmann, skrifver han, men i
jämförelse med den anda, som talar ur Biilows nya bok, förefaller oss
dock den nuvarande rikskanslerns politik stå på åtminstone något
högre plan.
Det visar sig emellertid vid läsningen af Biilows bok, att icke
många rader däri direkt ägnats åt frågan om krigsmålen och att de
direkta uttalanden, som förekomma, i det hela taget äro ganska allmänt
hållna. Målet är, säger han, en fred, som ger Tyskland fullt
betryggande garantier för sin fortsatta tillvaro som en europeisk stat och
som världsmakt. Krigets resultat måste bli positivt, det gäller icke
endast att hålla vår nuvarande position utan äfven att vinna »ett plus
i form af reala säkerheter och garantier som ersättning för oerhörda
mödor och lidanden och som borgen för framtiden». Status quo ante
helium skulle för Tyskland betyda en förlust. »Endast om vår
politiska, ekonomiska och militära maktställning blir så förstärkt, att den
afsevärdt uppväger den fiendskap, som kriget upptändt mot oss, blott
då kunna vi med godt samvete säga oss, att vårt allmänna läge
förbättrats genom kriget.»
Det kan ju sägas att i dessa ord ligger ett annexionsprogram,
fastän detaljerna och de positiva krafven och förslagen saknas. Men
i den allmänna formulering, som det här fått, kan det icke gärna
upptagas som någon slags paroll för en oförsonlig »kraftpolitik»;
tvärtom täcker det nog i det stora hela det tyska folkflertalets åsikter
och förhoppningar beträffande krigsmålen. Allt beror dock
naturligtvis på hvilken praktisk mening Bulow inlägger i sina programmatiskt
formulerade ord. Därom gifvas intressanta antydningar på spridda
ställen i hans bok. Klarast uttalar han sig om förhållandet i öster,
mot Bj^ssland. Bulow har icke hört till dem som enbart i den
rysktyska rasmotsättningen sett en anledning för Tyskland att betrakta
Ryssland som den afgjorda fienden, mot hvilken kraftkoncentrationen
i första rummet borde riktas. Hans politik gentemot Ryssland gick,
kan man säga, i Bismarcks spår, och under sin rikskanslerstid
betraktade han det som en af sina uppgifter att genom »Sanierung» af
förhållandet mellan Tyskland och Ryssland bryta udden af den
franskryska ententen — en föresats som ju också till en tid lyckades. Hans
synpunkt på den ryska frågan före kriget var i korthet denna: Ända till
augusti 1914 fanns det mellan Tyskland och Ryssland ingen oöfverstiglig
intressemotsats — lika litet som någon sådan existerade mellan Tyskland
och England. Det var kanske ingen europeisk makt, som Ryssland
så sällan fann emot sig i sina maktpolitiska och ekonomiska planer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
