Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - En belgare om belgisk neutralitetspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 DAGENS FRÅGOR
Den af Girard häfdade tolkningen af neutralitetsgarantiens
omfattning, nämligen att densamma ej innesluter territoriets okränkbarhet,
är icke den allmänt vedertagna. Men den delas af en så
framstående folkrättslärare som belgaren Nys, hvilken trots den af Descamps
i hans bekanta verk om den belgiska neutraliteten framförda
motbe-visningen vidhåller den i sista upplagan (1912) af sin stora
framställning af folkrätten. Tilläggas må, eftersom Girard själf påpekar det,
att en så utmärkt forskare som Albert Sorel (i sin framställning
af fransk-tyska krigets diplomatiska historia) af 1870 års engelsk-franska
och engelsk-tyska fördrag om Belgiens neutralitet drager den slutsats,
att de äldre neutralitetsfördragen trädt ur kraft och att med de båda
nämnda nya konventionernas utlöpande neutralitetsgarantien för de tre
kontrahenternas vidkommande upphört att gälla. Denna mening
af-visas af Girard och har ej heller vunnit anslutning af moderna
folk-rättsauktoriteter.
En folkrättslig faktor, och det en af största betydelse, har Girard
i den senaste framställningen af sin försvarsplan egendomligt nog
alldeles förbisett, den nämligen, att Belgien undertecknat 1907 års
Haagkonvention om neutrala makters skyldigheter i landtkrig och däraf, om
ej af de ursprungliga neutralitetsfördragen, är förhindrad t att
medgifva genomtåg — den gamla folkrättens passage innocent — för
krigförande makts trupper. Hänvisningen till Rumäniens förfarande 1877
har inför detta faktum ingen beviskraft. Med hänsyn härtill synes
uteslutet, att Belgien, för så vidt det ville handla efter grundsatsen pacta
sunt seruanda, kunnat handla annorlunda ån det gjorde inför Tysklands
ultimatum den 2 augusti 1914.
Hvad åter beträffar det tyska stilleståndsanbudet efter eröfringen af
Liége, synes saken ställa sig något annorlunda. Här kunna onekligen
vägande skäl anföras till stöd för Girards uppfattning. Ett försök
att med väpnad hand hindra tyskarnas genomtåg hade gjorts och
misslyckats; gent emot ententemakterna, hvilka icke i tid lämnat
nödig hjälp, hade kunnat pläderas ett ultra posse nemo obligatur. Ett
stillestånd hade tvifvelsutan helt undanröjt den f. ö. kanske aldrig så
verkliga faran af en annexion från ett segrande Tysklands sida. Och
det förefaller föga sannolikt, att ententemakterna, om segrare, skulle låtit
det för deras framtidssyften så viktiga Belgien umgälla, att det efter
ett allvarligt försök att värna sin territoriella okränkbarhet böjt sig
för krigs- och statsresonen.
Men här finnes ett men, som sammanhänger med en genomgående
svaghet i Girards bok, den militäriskt-matematiska tankegången, som
resonerar rent logiskt och bortser från vissa historiskt och
folkpsy-kologiskt betingade inponderabilia. Rasgemenskap liksom gemensam
kultur, ytterligare förstärkta af en energisk och effektiv fransk
propaganda, hade under de senaste årtiondena alltmera dragit det
belgiska folkets sympatier till Frankrike. De belgiska
militärmyndigheternas uppskattning af krigsfaran och krigsutsikterna ha, efter
allt att döma, verkat i samma riktning. De genom de tyska
arkivfynden i Bryssel numera kända konversationerna mellan belgiska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
