Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Danmark under junigrundlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 593
diskt kritiska skärpan står kanske icke i jämnhöjd härmed, och hvad
man framför allt saknar är starkt temperament och konstnärlig brio
i framställningen. Det kan därför ej nekas, att den breda, lugnt
framflytande skildringen ibland verkar en smula tröttande. Men det danska
folket kan vara tacksamt att ha fått ett af de afgörande skedena i sin
historia Skildradt af en aktiv statsman, hvilken visserligen öfver sig
har icke så litet af en kammarlärd, men å andra sidan genom sin
politiska skolning fått ögonen öppnade för mycket, som alltför lätt
undgår en historisk vetenskapsman af facket.
Det är, trots all entusiasm och alla vårstämningar från 1849, trots
det nydaningsarbete, som genomfördes, och de markanta och
utpräglade personligheter, hvarpå perioden är jämförelsevis rik, dock i det
hela en trist saga, dessa sjutton år af dansk historia. Ytterst
behärskas den ju af utrikespolitiken, af försöken att sammanhålla och
konsolidera den gamla heterogena danska monarkien, brottningen med
problem, som, kan man väl säga, i sig själfva voro olösliga, försöken att
dämma upp för strömningar, af sin inre lifskraft bestämda för
seger. Men hvad som framför allt slår en är bristen på
verklighetssinne hos alla medspelare, utom en — i det stora diplomatiska spel —
som slutade med den danska monarkiens delning: hos den själfsäkre
doktrinären John Russell, som trodde sig lösa tidens stora frågor med
papper och bläck, hos den fatalistiske konspiratören i Tuilerierna,
som, »dömd att ständigt segra», allt för ofta gick vilse i sina egna
diplomatiska irrgångar, hos de skandinavistiska frihetsbröder här i
landet, som ville sjunga Polen fritt — och en mängd andra förtryckta
nationer desslikes — liksom hos den temperamentsfull och
formuleringsskicklige svenske diplomat, »som skrämdes af allt utom af
räddhågan», och äfven hos så ljusa och harmoniska danska hufvuden som
Hall, Krieger och Monrad. I hela denna häxdans af hastigt framkastade
och illa genomtänkta förslag till den slesvig-holsteinska frågans
lösning och den danska monarkiens räddning gör Bismarcks målmedvetna
intressepolitik med klart fattade syften och noga öfverlagda medel
närmast ett befriande intryck. Särskildt beklämmande är den vidlyftiga
teckningen af Londonkonferensen, där Quaades bleksiktiga diplomatfigur
nästan får dragen af en realpolitiker bredvid den bestämmande viljans,
den högt begåfvade och encyklopediskt kunnige Kriegers själfsäkra
försök att göra storpolitik utan konkret insikt om eller känsla för
maktfaktorerna i spelet. Man kan förstå, att beröringen med
verkligheten måste sätta djupa märken i hela den danska folkkaraktären,
att den måste knäcka eller i hvarje fall för lång framtid förlama
vissa värdefulla krafter i densamma och ge en onaturlig näring åt
andra, som nu i sin frodiga utveckling verka främmande eller
frånstötande. Den nationella sinnesförfattning, som utkristalliserat sig i
H0rups »Kan det nytte?», är i själfva verket eftersmaken af de
öfver-spända segerförhoppningarnas rus från 1863—1864. Äfven hos en så
stark och själfsäker personlighet som Monrad föddes däraf —
visserligen blott för en tid — en hopplöshet om Danmarks
försvarsmöjligheter, som är i släkt med den H0rupska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
