Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Danmark under junigrundlagen - Polens framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 DAGENS FRÅGOR
Den Neergaardska boken stannar ej vid nederlaget 1864 utan
skildrar också de första åren af det återuppbyggningsarbete, som följde.
Danmark under juligrundlagen väntar ännu på sin tecknare. En
skildring däraf i det Neergaardska verkets anda skulle för visso ha
mycket att lära en svensk läsare. Vissa djupgående och i ögonen
fallande svagheter i modernt danskt statslif hota ibland att skymma
blicken för det i många fall storartade arbete, som under dessa år
det danska folket — i hufvudsak visserligen på andra områden än
det politiska — haft kraft att utföra. Att Danmark efter sitt »année
terrible» genom segt, metodiskt, målmedvetet arbete kunnat på den
andliga och särskildt på den materiella odlingens område skapa sig
den ställning det för närvarande innehar, länder dess folk och dess
verkliga ledare — ej de politiska och parlamentariska sportsmännen
— till ovansklig ära; det är en bragd, som skulle hedra en stor
nation. Att på vissa områden ännu åtskilligt brister i sundt
nationellt själf förtroende, är oförnekligt. Men däröfver äger en. nation
ingen rätt att f ö rh af va sig, som under den väldiga kamptid vi nu
genomlefva visat så pass många prof på bristande nationell och politisk
instinkt som den svenska.
Polens framtid. I katolska kyrkan i Stockholm hölls den 22
november, samma dag Henryk Sienkewicz jordfästes i Vevey, en
själamässa öfver den frejdade polske nationalförfattaren. Oförgätlig för
de närvarande var den intensiva kraft och glöd, hvarmed de till
mässan talrikt tillstädeskomna polackerna i omedelbar anslutning till
de kyrkliga ceremonierna till sist på sitt modersmål uppstämde Polens
frihetsbön, Aloizy Felinskis gripande hymn Soze cös Polske. Bland
dem som andaktsfullt stående afhörde hymnen, märktes i främsta
kyrkbänken ryske ministern Nekljudov — antagligen första gången
en tsarens officielle representant så att säga gaf sanktion åt den i
Polen på ryska tiden förbjudna hymnen med dess flammande bön:
Landet låt blomstra, som förtryckarn öder!
Hör oss i nåd, o Herre, när vi bedja!
Skänk oss vårt land, o, slit förtryckets kedja!
Den lilla episoden är i sin mån ett bevis på den senkomna ifver,
med hvilken alla de tre makter, som sinsemellan styckat Polen,
numera täfla om att uppträda som det polska folkets med
frihetslöften slösande vänner och beskyddare. Allt tydligare framstår som
ett af världskrigets ofrånkomliga positiva resultat en återuppståndelse
för den genom de tre delningarna 1772, 1793 och 1795 mördade
polska staten — ovisst dock ännu till hvilket omfång och med hvilket
mått af verkligt oberoende.
Afgörande för denna utvecklingsgång måste det tysk-österrikiska
manifestet af den 5 november, kompletteradt med kejsar Frans Josefs
handskrifvelse till ministerpresidenten Körber om Galiziens autonomi,
ovillkorligen anses vara. I dessa historiska aktstycken mötte man
nämligen en verklig handling, ej blott obestämda löften, sådana som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
