Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Den irländska revolten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 DAGENS FRÅGOR
många hänsynslösheter; ett stort antal alldeles oskyldiga medborgare
föllo tör deras kulor, enligt hvad McKenzie öppet medgifver. Han
berättar bland annat, hur tvenne fullt lojala irländska arbetare, ej
alls anhängare af Sinn Fein, blifvit nedskjutna på ett kafé blott därför
att de ej lydt en tillsägelse att aflägsna sig. Den ene af dem var
fader till åtta barn.
Då fångarna samlades, erbjödo de en egendomlig anblick. Bland dem
funnos män af alla samhällsklasser och kategorier: kroppsarbetare,
handtverkare, tidningsmän, jurister, lärare, studenter, ingenjörer,
landtbrukare och ännu många andra. Dessutom funnos många kvinnor,
som, klädda i mansdräkt, deltogo i striden. Bland fångarna var äfven
upprorets förnämsta amazon, grefvinnan Markievicz, dotter af en engelsk
baronet och släkt med åtskilliga medlemmar af Englands högadel.
Efter en ganska äfventyrlig bana hade hon hamnat i Dublin och
blifvit en entusiastisk anhängare af Sinn-Fein-rörelsen; under
upproret sades hon med egen hand ha nedskjutit en soldat och en polis.
Krigsrätterna trädde omedelbart i funktion, och deras domar voro
hårda. På tisdag morgon, några timmar sedan de sista rebellerna
gifvit sig, blefvo upprorets tre ledare, skolföreståndaren Patrik H.
Pearse, universitetsläraren Thomas Mac Donagh och den
sjuttiofyraårige tobakshandlaren Thomas J. Clarke, skjutna, dagen därefter fyra
andra, däribland den unge skriftställaren grefve Joseph Plunkett, och
under de närmaste dagarna ytterligare en hel del af de i upproret
deltagande personerna, bland dem dess främste organisatör, James
Gonnolly, hvilken under striderna i Dublin två gånger blifvit svårt
sårad. Sju personer, däribland den ofvan omnämnda grefvinnan
Markievicz dömdes till lifstids straffarbete, en till tjugu års, tjugusju till tio
års och åtskilliga andra till mindre långvariga straff. Flere tusen
personer häktades dessutom som misstänkta för att ha sympatiserat
med rebellerna. Bland parlamentets irländska medlemmar väckte denna
stränghet liflig indignation, och såväl Bedmond som John Dillon
riktade i anledning däraf häftiga angrepp mot regeringen, som
emellertid försvarade sina åtgärder under hänvisning till situationens allvar
och faran för att rörelsen skulle vinna ytterligare utbredning.
För den engelska allmänheten kom säkerligen den irländska revolten
som en lika stor som obehaglig öfverraskning. Man har ju sedan
gammalt i England vant sig att betrakta irländska konspirationer
som odeladt komiska företeelser, ungefär som Kipling i en för
genom-snittsengelsk åskådning särdeles typisk berättelse skildrar den irländske
korpralen Mulvanys försök att bringa Maverick-regementet till myteri,
strax innan det får order att marschera mot den afghanska gränsen.
Här var det emellertid blodigt allvar, och redan det var öfverraskande.
Men än mera egendomligt föreföll det den engelska opinionen, att
upproret denna gång icke var förbundet med excesser af något slag.
Insurgenterna utöfvade inga våldsamheter mot vare sig enskildas
person eller egendom, och de af soldaterna, som råkade i fångenskap hos
dem, behandlades med den största vänlighet. Det fanns ingenting
kommunardaktigt hos någon af ledarne. I den engelska pressen yttrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
